Ölhävande analfabeter... No way!
"Det är snart 2007, alla fotbollsälskare är inte ölhävande analfabeter eller halsduksprydda grottmänniskor! Herregud, i det nya millenniet kan till och med forna kommunister hålla på Djurgården och en AIK:are kan bli justitieminister!"
Med julen kommer så mycket. Ingen snö förvisso, men ändå julklappar och mängder av mat. TV-kanalerna tävlar om vem som kan trycka in flest familjefilmer på en kväll, och i stereon sjunger Sinatra om Rudolf. Vardagsrumsgolvet fläckas av knöligt presentpapper, granbarr och förlagda trillingnöt-praliner.
Sedan ett par år har jag en rutin där jag och min tjej (snart fru) tillbringar varannan jul hos våra respektive föräldrar. I år var det Göteborgs tur… och jul hos henne.
Jag tycker alltid det är trist när man kommer på sig själv med att fastna i schabloner och klichéer. Som när man med stormsteg närmar sig sin trettionde födelsedag och först då får för sig att köpa sin första Smiths-skiva. Som att äta mexikanskt två fredagskvällar i rad. Som att höra sig själv prata om vilket bra jobb Bildt gjorde på Balkan, att Madsens kontakter med näringslivet är ovärderliga och att originalet ALLTID är bättre än covern.
Den sociala klyschan nummer ett är skämten med grabbarna om relationen till svärmor och svärfar. Det är gubbigt, mossigt men… ändå så självklart.
Jag undrar om alla män känner samma sak. Det kvittar att jag egentligen kommer bra överens med hennes föräldrar, att jag lyckats visa mig vara vuxen de flesta gånger vi setts och bäddat på morgonen, tackat för maten och fällt ner toasitsen efter mig. Jag blir alltid varmt välkomnad och vi kan prata med varandra om sånt som vuxna pratar om. Jag tycker de är trevliga och jag törs säga att det är ömsesidigt.
Ändå gnager en liten känsla av otillräcklighet inom mig. Det finns en klyfta mellan oss, och dess namn är Fotboll. En njutbar men tidskrävande livskvalitet för mig. För dem, enbart en gåta. Denna sport, som generar så mycket hormoner, ilska, våld och dessutom kan sluta 0-0, vem vill slösa tid på något sådant? I denna fråga står vi långt ifrån varandra. Särskilt jag och svärfar, faktiskt.
Men varför låter jag detta störa mig? Varifrån kommer dessa svärmorsdröms-komplex? Varför småskäms jag vid köksbordet över att läsa sportsidorna först? Varför får jag ångest när sällskapsspelen tas fram, och alla mina sammanlagda kunskaper inom politik, geografi och historia är kopplade till fotbollslag och spelare? Och varför hoppas jag att någon ska tro att det är på grund av aktiekurser jag studerar text-tv varannan timme?
Varför klarar jag inte av att se på mitt engagemang för fotboll som en tillgång och deras ointresse som en brist? Det är snart 2007, alla fotbollsälskare är inte ölhävande analfabeter eller halsduksprydda grottmänniskor! Herregud, i det nya millenniet kan till och med forna kommunister hålla på Djurgården och en AIK:are kan bli justitieminister! Och hallå, säg någon som inte gillar Nick Hornby?
***
Om den här texten hade blivit klar på julaftons morgon när jag började skriva hade den fått ett annat slut. Nu ändrades allt i och med julklappen från min fästmös lillasyster; ett set Trivial Pursuit-frågor om enbart fotboll. Tack, Linnea!
Gott slut och Gott Nytt År! Särskilt du, Olof…
