Himmelriket Classic: Olof och Jag
Himmelrikets Per Welinder beskriver i en underbar krönika sitt lite udda förhållande med den till MFF nyligen hemvända Olof Persson.
När jag går på match har jag Persson på ryggen. Vi har ett lite udda förhållande, Olof och jag. Det började 1999. Jag bodde då i Stockholm och arbetade på en ett ställe där alla utom VD’n höll på Bajen. Och VD’n var Djurgårdare, så honom hade man ingen nytta av.
Jag har alltid hållit på MFF, men mitt intresse har mest gått på låga varv. Jag såg några matcher på 80-talet och så TV-sändningen 79 naturligtvis, men jag minns inte så mycket. Nej, någon riktig supporter var jag inte. Det var under hösten –98 som jag började vakna. MFF höll på att åka ur, men genom en heroisk slutspurt klarade man kontraktet med god marginal. Och det var faktiskt först när jag insåg att MFF riskerade nedflyttning - och där stod jag mitt i fiendeland - som jag insåg att jag var tvungen att ta tag i saken.
Inför säsongspremiären –99 såg det riktigt trevligt ut. Det annonserades att vi skulle spela 4-3-3, med Dejan, Kindvall och Lilienberg på topp (Måste bara sticka in med att mitt Word program indikerade felstavning på Liljenberg, men godkände genast Lilienberg. Imponerande!) Två skyttekungar och en stygging. Hur skulle det kunna sluta annat än med serieseger?
Nåja, vi vet hur det gick och vi ska inte röra den skämda anrättningen i onödan. Men ett par riktiga ljuspunkter fick vi uppleva. Framförallt fick jag onsdagen den 18 maj. MFF mötte det nordliga Hif på Söderstadion och dagarna inför match hade kollegorna förgyllt med glåpord, trakasserier och ett äkta kalsonggrepp. Av någon märklig anledning var det VD’ns handgripliga sätt att lägga sig i debatten.
På kvällen kom revanschen. 1 – 0 till di himmelsblå. Målgörare: Olof Persson. Att dagen efter omedelbart skicka efter en tröja med nr. ”3 Persson” på var lika självklart som de två Treo jag tog mot huvudvärken. Det blev inte så många fler roliga stunder det året, men jag slapp å andra sidan någon ny attack i kalsongregionen. Olof hade talat. Och kollegorna, precis som otaliga allsvenska motståndare, hade fått lära sig att man inte muckar ostraffat med en som har Persson på ryggen.
2000 hoppar vi lämpligen över. Men visst, vi vann allt som oftast och man fick se en ny världsstjärna tändas. Zlatans förspel till 3 – 1-målet mot Café Opera är fortfarande det vackraste jag sett honom göra: Ensam vid sidlinjen med en servitör hängandes i var arm, klackar han bollen till Lilienberg som väggar tillbaka, Zlatan drar ett par gubbar och slår ett perfekt inlägg som Mats bara har att sätta huvudet till. Men nog om det, nu handlar det om Olof.
2001 har Olof fått kaptensbindeln och han inleder strålande. Det två rakade mittbackarna stoppar allt och även om Maestro är den bättre så visar min hjälte det där fightingfacet som känns så genuint Malmöitiskt. Det är inte vackert, men samtidigt är det helt underbart. Det kändes riktigt gott att vandra Götgatan hemåt tillsammans med Persson efter fotbollsfesterna på O’learys. Lagom på hörnan vid 7-Eleven där jag svängde vänster, brukade jag fyra av ett ”Maaalmööö” så det sjöng i butiksfönstren. Trotsigt. Segervisst. Perssonskt. Det var Olof och jag helt enkelt.
Under sommaren börjar han balla ur. Ordet back tillsammans med Persson associerades snarare till öl än fotboll. Hösten var bedrövlig. Visst, det var inte bara Olof som klappade ihop, det var hela laget. Men som kapten var det honom jag blev mest besviken på. Han verkade inte vilja spela fotboll längre. Och när kontraktsdiskussionerna blommade upp skrev jag indignerade insändare som önskade honom till Himmelrikets varmare motpol. För mig handlade det inte bara om att han efter en i slutändan medioker säsong, hade mage att kräva mer i lön - mycket mer i lön - annars kunde det kvitta. Han svek ju mig. Han och jag som trotsat AIK-ligister i tunnelbanan, vi som käftat med Bajare på Medborgarplatsen, vi som kämpat sida vid sida mot världen. Eller ja, i varje fall mot kollegor och lite annat löst
folk som vi passerat på trottoaren. På honom verkade det nu som om det inte betytt ett endaste dugg.
Denna säsongen inleddes med att jag flyttade till Skåne, och Olof flyttade utomlands. Samtidigt ville jag inte skiljas från min vän. Tröjan alltså. Så jag fortsatte att ta med mig Persson på match. Jag valde att minnas de goda stunderna.
Så stod han där igen i himmelsblått. Det är tio minuter kvar på matchen mot Norrköping och Prahl ämnar sin vana trogen byta in nollkommaett ton järnskrot för att döda matchen. Och det är Olof som ska in! Tankarna slungas runt i huvudet på mig. Hur ställer jag mig till det här? Är han en lat penninghungrig kille som kommit tillbaka i brist på annat? Eller är han min gamle hjälte som återvänt för att åter kriga för MFF?
Det var med mycket blandade känslor som jag såg honom springa in på plan. Klacken skanderade hans namn medan jag satt och skavde nr ”3” mot ryggstödet.
Men just i klackens jubel fick den del av hjärtat som alltid gillat honom sin näring. Sakta spred sig en varm känsla i kroppen. Jag kapitulerade. Det är klart att du är välkommen hem Olof. Det är ju du och jag, trots allt.
Per Welinder
