Krönika: Med mössan i hand?
Det är inte den minst väntade HBK-värvningen någonsin. Tvärtom har det ryktats om den ett tag. Men när den väl var klar var frågetecknen plötsligt fler än de var förut.
HBK lånar Markus Rosenberg under ett år.
Inte köper. Lånar. Jaha. Jag är van vid att klubbar lånar spelare under vårsäsongen, när det visat sig under några misslyckade träningskamper att den befintliga anfallsbesättningen inte håller måttet. Eller kanske om man har fått en långtidsskada på någon annan viktig anfallsspelare. Men observera att HBK inte lånade in en ersättare i fjol, när Robban blev skadad sent på våren. Nu gör vi det.
Inget ont om Rosenberg dock. Han sägs vara en stor talang; själv har jag bara sett honom vid ett par tillfällen och då har han varit riktigt hyfsad, och jag vill minnas att han var rätt pigg i våras när Ijeh fortfarande var skadad. Och Fredrik här på Himlen är blå brukar nämna honom som en mycket lovande spelare, och Fredrik brukar ha näsa för sånt där.
Duktiga, svenska anfallare har varit något av en bristvara i flera år nu. Se bara på hur få allsvenska anfallare som över huvud taget kommer så långt att de får en allvarlig chans i landslaget (att sedan några av den faktiskt förtjänat den där chansen oftare än vad de fått den är en annan sak). Det är alltså inte så konstigt egentligen, att HBK sedan en längre tid befunnit sig i en situation där man måste förstärka på anfallssidan.
Samtidigt råder det så kallad ekonomisk vinter i det så kallade fotbolls-Europa. Att HBK lyckats locka fantastiska spelare som Igor Sypniewski och Tomas Zvirgzdauskas till Sverige och Halmstad är ett symptom på just detta. Och samtidigt sägs det att HBK, tillsammans med just MFF, är rikast i det så kallade fotbolls-Sverige. Det krävs ingen större tänkare för att lägga ihop två och två och få noll - det vill säga övergångssumman för en skaplig anfallare som står utan kontrakt, så här ett snart ett decennium efter att Bosman-domen börjat gälla.
I vårt grannland Norge finns gott om svenska spelare, både i högsta och näst högsta serien, som stack till Norge för pengarna men som nu börjat inse att lönerna så sakteliga är på väg mot samma nivå där hemma, och att Tylösand och halv special faktiskt spöar skiten ur lusekofte och black metal vilken dag som helst i veckan (och när som helst på dygnet). Och går de här killarna inte som Bosman ligger oftast övergångssummorna inom klart rimliga intervall. Se bara på MFF, som köpte Tobias Grahn för ynka tre miljoner. Host - Magnus Powell? Marcus Ringberg? - harkel.
Men i stället väljer man alltså att låna in en kille från en konkurrentklubb i Sverige (neej, fortfarande inget ont om Markus). En konkurrentklubb, som dessutom tillåts diktera lånevillkoren helt efter eget tycke. - Det är MFF:s policy att utlånade spelare inte spelar i matcherna mot oss, säger Hasse Borg. Alltså ungefär samma mentalitet som att köpa in sin konkurrents bäste spelare för att han inte ska kunna spela mot en. Eller kanske som att hyra ut kakan och ändå äta upp den.
Det är snart en månad sedan Erling Ivarsson lämnade oss. Det känns fortfarande fullkomligt obegripligt. Overkligt. Erling var en av de där konstanterna, en klippa!, för oss HBK:are främst, förstås, i HBK-sammanhang. Men över huvud taget var Erling en så intensiv, en så respektingivande och så varm uppenbarelse att ingen kunde undgå att trivas i hans sällskap.
Hans, tror jag, första uppdrag som präst var i kyrkan i Oskarström, några mil norr om Halmstad. Erling var alltid kontroversiell, och den här tiden lär (för jag var själv bara en liten knatte) inte ha varit annorlunda. Min farfar var kyrkovaktmästare i Oskarström på den tiden, och han och Erling fann varandra fort, fastän farfar alltid har varit halmian (och OIS:are, förstås). Farfar blev alltid lika glad när jag kunde framföra en hälsning från hans gamle vän och arbetskamrat, liksom Erling alltid noga förhörde sig om hur hans gamle kollega hade det när vi sågs.
Jag hyser själv ingen gudstro. Pressar du mig så är min hållning snarare att "gudomligheten" är något inuti oss allihop (men det där är en annan historia). Jag har, trots min relativa ateism, ändå en tendens att känna en viss respekt för en präst, eller annan representant för kyrkan - det har väl med den gamla svenskheten att göra. I Erlings fall behövdes det dock inte. Det var inte hans yrke som förde respekt med sig; det var hans person, hans icke-fördömande, öppna och hjärtliga sätt. Det sätt som alltid fick kvastarna att älska honom.
Den bild av Erling som kommer att följa med mig är nog hans breda leende, inramat av det där korta skägget. Det finaste minnet är från den redan legendariska bragdmatchen mot IFK Norrköping från förra sommaren, den där Ante och Pagge vände ett 1-2-underläge till en fantastisk 3-2-seger under de sista fem minuterna. Efter slutsignalen, och följaktligen ungefär femton sekunder efter Pagges segermål, satt jag och grinade på läktaren (för jag hade redan börjat fundera på reseschemat inför nästa år, i Superettan), omgiven av galet skrikande publik på alla sidor och uppspelta journalister som glatt bjäbbade om huruvida detta var den mest fantastiska vändning de någonsin sett.
Jag satt kvar en ganska lång stund, skrev ned några spontana intryck (jag har fortfarande i denna dag inte lyckats tyda kråkorna i blocket, förmodligen är de dessutom nedsmetade med tårar), allt medan publiken blev allt glesare. När jag så reste mig för att gå, såg jag Erling komma gående nedför läktarraden. Jag hade sett honom tidigare under matchen, som vanligt med maximal inlevelse och visst drog han väl en "HBK-attack!" då också?, nu gick han omkring där med ansiktet kluvet av ett bredare varggrin än jag någonsin sett, och vi föll i varandras armar och garvade och sa att det var det mest fantastiska och vilket inlägg av Thylle! och Antes fantastiska nickmål! och så sa Erling nåt om att han var här och letade efter sina glasögon, för de hade glidit av näsan mitt i glädjeyran och han hade givetvis inte tid att lägga sig på knä och letade efter dem bara sekunder efter Pagges mål, eller hur?
Sen följde han med ned till presskonferensen och hejade och skojade med Björn Hellberg och de andra muntra HBK-profilerna i Örjans innandöme. Och det är så, mitt i glädjeyran, mitt i hjärtat av HBK-land, som jag vill minnas vårt älskade HBK:s största supporterprofil genom tiderna.
Och när jag kommer att tänka på det, har jag faktiskt ingen aning om huruvida han egentligen hittade de där glasögonen under bänkraden på Örjans östra läktare.
