För bra för att vara sant
"Hasse ville inget hellre än lyckas i Blåvitt - och Blåvitt ville inget hellre än att se Hasse lyckas. Deras viljor fick aldrig mötas."
Det var för bra för att vara sant. Så perfekt och genialt men ändå självklart. Hasse Blomqvist var precis vad ett då odugligt, grått och trött Blåvitt behövde.
Han hade allt som inte fanns. Men kunde inte få ut det. Kunde inte leverera. I varje fall inte hela vägen. Men de få stunder Hasse blixtrade till fanns bara han på planen. Alla andra tordes sluta existera. Som de redan givit upp innan han hann slå den där tunneln, eller göra det där rycket.
Det var kärleken som aldrig riktigt blev besvarad. Hasse ville inget hellre än lyckas i Blåvitt - och Blåvitt ville inget hellre än att se Hasse lyckas. Deras viljor fick aldrig mötas. Stoppen på vägen var på tok för många.
Kanske låter jag som om allt hopp är ute, som om det aldrig kan bli bra igen? Gammal kärlek rostar aldrig, heter det ju. Men är man ens den minsta gnutta realist måste man nog dessvärre inse att det aldrig blir någon tredje gång för Hasse och Blåvitt att pröva lyckan igen.
Vi som kunde blivit så lyckliga.
