En lekmans syn på dåtiden och framtiden
Alltid Blåvitts Erik Lupander tittar på bästa lekmannavis på fornstora cupframgångar och spekulerar i hur vägen dit stängdes.
Så här en dryg månad efter den Allsvenska säsongsavslutningen börjar fotbollsabstinensen komma krypande. Man kan sublimera sitt Blåvittbegär genom att lira något datorspel, bläddra i gamla matchprogram och kolla bandade matcher. Eller kanske så ställer man sig nere vid Valhalla grus en stund så man har vant sig att frysa tills de efterlängtade träningsmatcherna drar igång i februari.
Själv roade jag mig med att kolla IFK - Galatasaray från Champions League 1994 härom kvällen. Matchen vann IFK med 1-0 efter en helgjuten insats av ett till synes stjärnspäckat lag. Jämför man det laget med det lag som vi kan väntas ha nästa säsong, så är lagen givetvis inte riktigt jämförbara. Men trots allt konstaterar jag att det kanske inte är så mycket som man tror som gör skillnaden mellan dagens IFK och laget 1994. Jag tänker på Stefan Rehn, Jesper Blomqvist samt ytterbackarna. Stefan Rehn är helt magnifik, liksom Mikael Nilsson och Pontus Kåmark. Jag blir nästan gråtfärdig av att se Jesper leka med turkarna, hans steg är så vindsnabbt att det helt enkelt inte går att fånga honom. Varför DIF Jesper? Du hade kunnat försöka dina 9 matcher i IFK och bli ihågkommen som en hjälte.
Nyckeln till spelet ligger ändå i att IFK har en helt otroligt snabb backlinje som vågar stå mycket högt upp i banan. Ibland slinker en boll förbi på djupet, men då är alltid någon IFK-back blixtsnabb och hinner ikapp. En ung Hakan Sukur får inte mycket uträttat.
Vad jag försöker få sagt är att IFK visserligen hade ett väldigt bra lag 1994, men en del av spelarna var faktiskt inga världsstjärnor. Micke Martinsson har inte många rätt under matchen, Stefan Lindqvist vinner visserligen massor med boll, men jag tror Mild eller kanske t.o.m. Styvmor hade kunnat axla den rollen lika väl idag. Stefan Pettersson må vara en mycket bra spelare, men under denna match syns han knappt.
Man brukar som Blåvit konstatera nöjt att laget 1994-1995 var av en otrolig kvalitet. Bland annat en hel radda landslagsmän som varit med och tagit VM-brons i Amerika den där fantastiska sommaren. Men i ärlighetens namn: De enda som kan betraktas som tongivande i VM-laget är ändå Thomas Ravelli och Jocke Björklund. Övriga Blåvita var med som komplementspelare bakom stora internationella namn som Thern, Brolin och Schwarz.
Augusti 2003. Säg vad man vill om DIF, men deras första halvlek hemma mot Partizan Belgrad var riktigt bra. Någonstans där såg man ett embryo av det som tog IFK ut i Europa - en hel del spelare inne och på väg in i den svenska landslagstruppen. Jag menar inte att DIF anno 2003 var lika bra eller ens i närheten av IFK Göteborg 1994, men embryot finns där. Det lilla embryot kan mycket väl försvinna kommande säsong även om det vore välkommet med en internationell klubblagsframgång för ett svenskt lag. Jag hoppas ju givetvis att det är IFK Göteborg som är laget som skall kvala in till Champions League hösten 2005. Även om vi skulle lyckas vinna Allsvenskan 2004 är det inte mycket som talar för att IFK Göteborg skulle lyckas bättre än vad DIF, Hammarby och HBK gjort de senaste åren. Vad är det som krävs? Till och börja med - spetskompetens.
Spelare som Stefan Rehn och Jesper Blomqvist är mycket sällsynta i Allsvenskan nuförtiden. Jesper är en skugga av sitt forna jag och någon i klass med Rehn finns helt enkelt inte. De bästa spelarna i Allsvenskan har det dock svårare och svårare att få bra kontrakt med utländska klubbar. Visst finns det undantag, som exempelvis franska Strasbourg som verkar ha som målsättning att köpa upp halva Allsvenskan. Men trots allt talar faktumet att spelare som Kim Källström, Mikael Antonsson, Kennedy Bakurcioglu och Niklas Skoog finns kvar i Sverige, på något sätt ändå om för mig att ett bättre svenskt resultat inte är någon utopi. På gott och ont är de dock utspridda bland de allsvenska lagen.
Var ligger då skillnaden mellan dagens Blåvitt och 1994? Stjärnorna. Det är som sagt Rehn och Blomqvist som ligger bakom det allra mesta i matcher som de mot Galatasaray och Manchester United. Backade av en mycket bra backlinje klarade de av att med ett konsekvent långbollande och djupledsspel mästra de bästa lagen i Europa. Jag bläddrade igenom mitt sönderlästa exemplar av Stefan Thylins "Änglarna - ett europeiskt fenomen" efter att ha avnjutit hemmamatchen mot Galatasaray. Det återkommande temat i boken är faktiskt att de inblandade menar på att den Blåvita andan faktiskt var det som gjorde IFK så bra.
Blåvitt må vara unika, men den blåvita andan är samtidigt inte något IFK Göteborg har patent på. Den är i mina ögon snarare något typiskt svenskt, kanske lite Socialdemokratiskt - något som Stefan Thylin menar på i tidigare nämnd bok. Tre Kronor, Handbollslandslaget med flera har också kommit långt på laganda i kombination med högklassiga spelare.
När IFK Göteborg slog Manchester United på Ullevi spelade fantastiska spelare som Eric Cantona och Mark Hughes i motståndarlaget. Och? "Ölme" var totalt respektlös och lyckades hålla skaplig koll på store Hughes. Mikael Nilsson raderade ut Andrei Kanchelskis och Stefan Lindqvist var som en igel på en allt mer frustrerad Cantona som till slut i sann Cantonaanda vägrade ta i hand med "Linkan" efter en sammanstöt på mittfältet. Det finns fler exempel. Man måste dock minnas att IFK inte förde denna match. Thomas Ravelli gjorde ett par makalösa räddningar och utan det tidigare nämnda försvarsspelet hade det inte gått. Och utan Jesper Blomqvist, som var så fantastiskt bra att jag mår fysiskt illa av att han numera representerar Djurgården, hade det inte heller gått. Jesper, eller vad man numera väljer att kalla honom, vann nästan på egen hand matchen mot Man U. En rad duktiga fotbollsspelare med en sanslös lagmoral och kämpaglöd gjorde det hela möjligt tillsammans med ett par toppar av högsta Europeiska snitt.
Kan det vara så att 80-talets och det tidiga 90-talets stjärnspäckade klubbar inte tränade lika målmedvetet som Blåvitt? Att de individuellt skickligare spelarna inte klarade av att bilda ett lika bra lag som IFK Göteborg? Idag känner storklubbarna och deras ledningar till allt det där som gjorde att Sven-Görans och Rogers glada amatörer kunde slå dem.
"Men Blåvitt var ju så bra 1994", kanske vissa tänker då. I UEFA- cupen 1994 slog Trelleborg ut Blackburn Rovers och AIK besegrade Slavia Prag. Visserligen fick lagen sedan respass mot Lazio respektive Parma, men svensk klubbfotboll var bra 1994, inte bara Blåvitt och landslaget.
I del två tittar jag på faktorer som kan ha påverkat Blåvitts detronisering från den svenska fotbollstoppen samt bjuder till med lite tankar om hur vägen tillbaka till toppen kan förverkligas.
Läs del två här.
