En lekmans syn, del 2
I del ett såg vi tillbaka på IFK Göteborgs framgångar i Europa. I del 2 tittar vi på vad gick snett och på framtiden.
Innan jag går in på framtiden vill jag fundera lite på en annan fråga. Vad hände efter 1997? Hur detroniserades IFK Göteborg samtidigt som Rosenborg i vårt västra grannland uppehållit sin hegemoni i så många år?
Stefan Thylin skrev sin bok "Änglarna - ett europeiskt fenomen" våren 1996. Både den gode Stefan och de som intervjuas - från Pontus Kåmark, via Torbjörn Nilsson och Roger Gustafsson till Gunnar Larsson - alla är fullständigt övertygade om att Blåvitt kommer att kunna hålla sin plats i det europeiska finrummet. Tro fan det säger jag. Med uppemot 100 miljoner på kontot, Allsvenskans klart bästa trupp och talanger som står på kö för att få komma till Kamratgården är det nog lätt att få hybris. Efter det missade guldet 1997 spred sig paniken på kamratgården och blåvittandan värvades sönder.
Herr Bosmans roll i det hela skall nog inte underskattas heller. För det var ju ändå de ganska saftiga övergångssummorna som hindrade IFK Göteborg från att helt köpas sönder under de stora åren. Gick en nyckelspelare kom det in färska kulor på bankkontot. EU-inträdet som innebar fri rörlighet för arbetskraft, något fotbollsspelare faktiskt är, gjorde att svenska spelare kunde ta plats som välavlönade stjärnor i Holland eller engelska Division 1. Och gratis gick de också. När sålde IFK Göteborg en spelare för någon större summa senast? Zlatan betingade ett högt pris, men det var dock under slutet av prishaussen. I dagarna kan Djurgårdens IF tvingas släppa Kim Källström för under 20 miljoner. Landskronas fixering vid Mammon i affären med Alexander Farnerud kostade dem åtskilliga miljoner. Under åren kring millennieskiftet var det en mycket stor åderlåtning av det inhemska spelarmaterialet, men den trenden har som tur är lyckligtvis brutits.
Jag vet ärligt talat inte hur mycket Rosenborg egentligen tjänat på att Norge står utanför EU. Visst har de tappat spelare de också, men ändå varit suveräna i Tippeligan och först i år missat att kvala in till Champions Leagues huvudturnering. Men ändå - de har haft det svårare och svårare att prestera i Europa allt eftersom.
Jag funderar på om det faktiskt kan vara så att övriga Europa har blivit väldigt mycket bättre de senaste 10 åren snarare än att de svenska och norska lagen försämrats så fruktansvärt mycket. Visst försvann och försvinner många spelare från Allsvenskan, men efter båda UEFA-cupvinsterna samt Malmö FF:s final i Europacupen köptes lagen också sönder. Cupframgångarna betraktades så som engångsföreteelser. Idag, efter ett par torftiga år tänker många på det sättet igen. Seedningssystemet gör att de stora länderna med de stora klubbarna hela tiden gynnas. Skulle ett svenskt lag lyckas nå Uefacupens första omgång eller något annat, i icke-blåvita ögon storverk, blir det genast respass av kvalitativt skickliga lag - i år hette de svenska banemännen Valencia och Sporting Lissabon. Förra året lyckades åtminstone AIK spela 3-3 mot Fenerbache. På hemmaplan.
Att ett annat gäng tog stryk av ett gäng från Europas fattigaste land samma år har åtminstone jag förträngt.
Allsvenskan idag är inte som den var för tio år sedan. De flesta stora svenska namnen spelar runt om i Europa, men å andra sidan så har vi idag väsentligt fler utländska spelare i klubbarna. Ingen säger nog emot mig när jag hävdar att spelare som Peter Ijeh, Afonso, Alvaro Santos och Big Mama ökat kvalitén, eller åtminstone färgat Allsvenskan i lite andra kulörer än de klassiskt gula och blå med lite nordiska inslag. Vem var bäst? Mats Lilienberg 1995 eller Peter Ijeh 2002? Spelet är inte heller detsamma. 4-4-2 är inte ens religion på kamratgården längre. Något har hänt de senaste åren. Hur ska vi återta ledningen?
Jag vill se en Blåvit metamorfos av 2000-talets exotiska och populära Allsvenska med 1980- och 90-talens Blåvita anda.
Hur skall då IFK ta tillbaka taktpinnen från Stockholmslagen och åter ta sig ut i Europa? Jag hoppas att firma Persson/Halse redan sitter inne med svaren, men då dessa herrar av naturliga skäl inte tänker servera konkurrenterna motorvägen till Europa försöker jag förmedla min modell till Er.
:: Aggressivare ungdomsvärvningar - Lägg ner att värva 16-17-åringar som inte är landslagsaktuella. Visst finns det spelare som utvecklas sent, men dessa kan likaväl spela kvar i sin lokala miljö. Konkurrensen om talangerna är stenhård, men målsättningen måste vara att försöka få hit någon av de bästa spelarna i varje årskull. På så vis kan man förhoppningsvis snappa upp en blivande stjärna med några års mellanrum. Att som Roger Gustafsson tro att Fotbollens Hemligheter skall generera storspelare av sig själv tycker jag känns på gränsen till naivt. Jag hoppas jag har fel, men om vem som helst skulle kunna träna sig till att bli storspelare i fotboll hade jag inte skrivit detta idag. Alltid Blåvitts intervju med Blåvitts U-ansvarige Eijlert Björkman visar på att U-verksamheten går i denna riktning.
:: Spetsa till laget - Peter Ijeh är den bästa skyttekungen i Allsvenskan sedan mitten av 70-talet. Mikael Antonsson är den mest komplette mittbacken jag sett i Blåvit dress sedan jag vet inte när. Med Niclas Alexandersson på högerkanten och en frisk Håkan Mild finns mycket kvalitet även på mittfältet. Men något mer krävs. Vi kommer inte få Kim Källström till oss, och Martin Ericsson har fortfarande lite kvar att bevisa innan han kan nämnas med samma respekt som Stefan Rehn. Jag hoppas innerligt att planerna på att locka hem Anders Svensson förverkligas. Med de fetstilta spelarna börjar vi prata spets. Bland annat ett mittfält som bortsett från vänsterkanten jag tror håller internationellt. Men å andra sidan funkade det ju bra med den duktige, men något trubbige Micke Martinsson på högerkanten 1994.
I del tre fortsätter jag diskussionen om framtiden samt tar en okritisk titt på nyförvärven det spekuleras kring.
Läs del tre här.
