Lovande säsongspremiär för IFK Göteborg U
När Blåvittabstinensen blir för svår tar man till nästan vad som helst för att få se blåvitrandig livefotboll. Tre tappra U-lagssupporters drog till Jönköping för att se U-lagets premiärmatch 2007.
På förhand ser onekligen U-truppen anno 2007 riktigt spännande ut – ”veteraner” såsom Moses Sewankambo, Erhan Erdogan, Robin Nilsson och Sorie Samura har kryddats med några av P90:s Gothia Cup vinnare. Dessutom ett par landslagsmeriterade nyförvärv och så givetvis ”14-åringen” Niclas Bärkroth vars påskrift för IFK Göteborg gav eko i hela fotbollssverige.
U-lagsansvarige Eijlert Björkman, f.ö. flankerad av Peter ”Erra” Eriksson, kunde dock inte mönstra sitt starkaste lag på grund av en hel del skador. Istället fick det lånas med några spelare från juniortruppen. Jönköpings lag var obekant för mig, men om jag inte minns alldeles fel har J-Södra en ganska god ungdomsverksamhet, bland annat har man med försvararen Jesper Ritheim i P19-landslaget. Enligt uppgift var dagens motstånd ett kombinerat U/B-lag, så man får ha i åtanke att Jönköpingsspelarnas snittålder var en bit högre än Blåvitts som bland annat startade med blott 14-årige Bärkroth på topp.
Matchen då? Jönköping inledde bäst, Blåvitts killar verkade inte riktigt vara på alerten till 100% och Jönköpingskillarna etablerade ett visst spelövertag. Efter endast fem minuters spel fick David Stenman i IFK:s mål vittja sitt nät, dock en aning till egen förskyllan. J-Södra fick ett frisparksläge åtminstone 30 meter från mål, men dom tvekade ändå inte att skjuta. Skottet var hårt och lite sådär obehagligt fladdrande vilket tvingade en aningen överrumplad Stenman till att lämna retur som hela tre stycken grönvita fick komma först på. Svagt försvarsspel av den Blåvita backlinjen och jag tror Stenman stod och sov lite när skottet gick, annars borde han kunnat ta den bollen, det fina skottet till trots var det ändå på rejäl distans.
IFK-spelarna började nu vakna till liv och snacket var riktigt bra på plan där man hjälpte varandra med positionerna och rörelsen började komma igång. Man började så sakteliga skapa chanser – Ali Selim var giftig när han vek in från sin vänsterkant, Bärkroth serverade sin anfallskollega Marcus Carlsson ett friläge med en ljuvlig djupledsboll och man hade två riktigt farliga nickar på hörna från mittbacken Petter Björlund där den ena räddades på mållinjen.
Organisationen var ganska bra och jag gillade verkligen hur innermittfältsparet vann det mesta i luften på mittplan men ändå presterade relativt bra passningsspel. Tvåvägsspelare helt enkelt. Men mitt när man kände att IFK var på väg att ta över på allvar kom kallduschen. Anfallet var förvisso fint – från sin vänsterkant drevs bollen diagonalt över till högerkanten där Erhan Erdogan, en av de bättre Blåvita denna eftermiddag, nästintill erövrade bollen ett par gånger om. Dessvärre gick den istället till en J-Södraspelare som vände inåt, tog några steg och med ett mäktigt vänsterskott placerade bollen helt otagbart i det bortre krysset. Mycket snyggt, men det hade kanske kunnat undvikas med lite tätare press?
Blåvitt skulle åtminstone få replikera. Blåvitts innermittfält bröt ett uppspel och vände spelet. Den ena innermittfältaren (minns ej vem av dem), går med hög fart på djupet mot fyrbackslinjen och slår en perfekt djupledsboll i luckan mellan mittbackarna. Just i den ytan kommer kvicksilvret Bärkroth som enkelt löper ifrån sin försvarare och iskallt placerar in bollen lågt in målvaktens högra hörn. Mycket vackert.
Blåvitt fortsätter spela bra, skapar några skapliga chanser, men får gå till pausvila med ett mål upp. Andra halvlek blir inte riktigt lika bra. Man gör några byten, Bärkroth blir högerytter, Ali Selim går upp på topp och Erhan Erdogan kliver upp till vänsterytterpositionen. Malband Moheden från juniorlaget kliver in som vänsterback och sköter sig bra. Tyvärr lyckades jag inte koppla ihop alla namn med ansikten och tröjnummer, så vissa positionsbyten kan jag ha fått fel, ber om ursäkt i sådana fall.
Hur som helst är andra halvlek inte riktigt lika underhållande och trevlig som den första. Det börjar riktigt illa. Ali Selim försöker slå en krossboll, men misslyckas helt och ger istället J-Södra ett gyllene kontringsläge. Deras spelare avancerar mot backlinjen, kliver inåt, och avlossar ett skott som lätt touchar ett försvararben och får karaktären av ett stenhårt lobbskott som Stenman är helt chanslös på. Om någon minns Gustav Andersssons mål mot Sturm Graz i Antalya Cup 2002 så var detta i stort sett identiskt.
Blåvitt håller upp spelet bra ungefär till timmen är spelad, sedan börjar det mer och mer kännas som om Jönköpingsspelarnas lite bättre fysik tar ut sin rätt. Man vinner inte lika mycket närkamper och presspelet fungerar inte lika bra. Inget av lagen skapar visserligen några mängder med chanser, men spelmässigt tillhör sista halvtimmen Jönköping. När Bärkroth och Selim byts ut känns det också som om IFK tappar mycket av sin offensiva spetskompetens. Erhan Erdogan jobbar på bra, men är ibland lite ensam att prestera i offensiven. Man har dock ett gyllende läge när IFK:s nummer sju, tror det skall vara Andreas Hammar, vinner boll i dålig vinkel, bryter in längs kortlinjen och lurigt avslutar vid första stolpen och tvingar Jönköpings målvakt till en grym enhandsräddning.
3-1 blir slutresultatet. Med måttligt färgade ögon kanske 2-2 varit lite mer rättvist. IFK skapade bra chanser mellan 15:e och 60:e minuten och borde nog gjort något mål till under den perioden. Resultatet till trots var man rätt nöjd när man satte sig i bilen för hemfärd mot Göteborg. Blåvit livefotboll är man inte bortskämd med i januari såvida man inte har möjlighet att besöka t.ex. Valhalla och A-lagets träningspass.
Nu är Ni givetvis nyfikna på vad jag tyckte om spelarinsatserna, och kanske framförallt en viss 14-åring. Jo, om vi börjar med ”stjärnskottet” Niclas Bärkroth skall man direkt säga att han var klart kortast på plan och inte direkt bredast heller. Man får tänka på att många av motståndarna var 4-5 år äldre, och man utvecklas ju mycket både fysiskt och fotbollsmässigt under just den perioden.
På den positiva sidan framstod framförallt två saker – snabbheten och spelsinnet. Sin litenhet (alltså litenhet relativt de andra, jämfört med andra 14-åringar är han inte småvuxen) till trots var han förmodligen snabbast på planen, benen gick som trumpinnar. Spelsinnet var också bra – ett antal fina djupledspassningar och även några misslyckade försök till vad man kanske ska kalla för ”split-vision”-bollar skvallrar om bra spelsinne. Tekniskt fick man egentligen inte se så mycket, men ibland kunde man kanske önskat lite mer i bollmottagningarna och sen det också tilläggas att han några gånger drabbades av ”ungdomligt oförstånd” och försökte sig på alldeles för svåra saker i dåliga lägen.
En annan spelare som imponerade på mig var mittbacken Petter Björlund, född 1989, med IFK Göteborg som moderklubb. Stark, snabb och säker med bollen. Erhan Erdogan visade ofta vägen med uppoffrande spel och var i egenskap av en av de äldsta Blåvittspelarna också en av dem som klarade sig bäst fysiskt. Båda innermittfältarna skötte sig bra med tidigare nämnt ”tvåvägsspel”. Slutligen är P90-spelaren Ali Selim alltid sevärd med sin snabbhet och läckra teknik. Nu försvann han stundtals ur matchen och varvade bra prestationer med lite sämre, men där har man helt klart en intressant kille för framtiden
Startuppställning J-Södra B/U - IFK Göteborg U 3-1
(Från www.ifkgoteborg.se)
David Stenman
Jonathan Svensson, Petter Björlund, Robin Nilsson, Erhan Erdogan
Andreas Hammar, Johan Björkeryd, Michael Jevtic, Ali Selim
Marcus Carlsson, Niklas Bärkroth
Avbytare: Christoffer Eriksson, Joakim Hake, Mattias Etteus, Kamal Mustafa, Malband Moheden, Saman Heidari.
Mål IFK Göteborg
Niclas Bärkroth
