Med karriären framför fötterna, del 1
"Om man inte tror att man kan spela så är det lika bra att man stannar hemma från träningarna."
Med undantaget Mikael Antonsson har IFK Göteborg inte lyckats ta fram en ordinare landslagsman sedan Håkan Milds tid i A-landslaget. Inför säsongen 2003 ingick två unga talanger i Blåvitts A-trupp som lärlingar, och de kan, tillsammans med tidigare nämnde Antonsson, komma att bli de första som kan uppnå det som Håkan lyckades med - nästan 80 matcher i A-landslaget. Alltid Blåvitt träffade Dennis Jonsson och Karl Svensson på Kafé Vallgatan för en pratstund om hur deras karriärer en gång började, hur det är att spela i en av Sveriges viktigaste föreningar och hur livet vid sidan av fotbollen är. Resultatet blev en intervju i tre delar som publiceras i veckan.
Berätta om hur era karriärer började.
Karl Svensson: Jag började spela i Egnahem i division fyra i Jönköping. För tre och ett halvt år sedan bytte jag till Jönköping Södra i division två. Spelade där i två och ett halvt år, innan jag kom hit då.
Dennis Jonsson: Jag började som femåring i Hisingstads fotbollsskola. Spelade där fram till 12-13-årsåldern. Sedan läste jag i Göteborgs-Posten att IFK sökte ungdomar till ett pojklag, och då fick jag först provträna innan de sa att de ville ha kvar mig. Efter det har jag gått hela vägen från pojklag till A-lag, och det är jag stolt över.
Höll ni på med andra idrotter utöver fotbollen?
KS: Jag hade en del udda idrotter som jag utövade. Friidrott, basket, ganska mycket pingis, sedan var jag även grym i simhopp (skratt). Lite innebandy, lite av varje faktiskt.
DS: Tennis, innebandy, handboll, bowling i två träningar, simning och badminton. Det är väl dem.
Hur tycker du tiden i U-laget var? Kände du alltid att chansen till A-lagsspel fanns?
DS: Jag har tagit det steg för steg, och har väl inte direkt tittat så högt upp. Det började med att jag fick vara med och provträna. Sedan när man började komma upp i åldrarna var det U-truppen som var nästa mål. Där fick jag pröva i en vecka, sedan blev jag uppflyttad ett år för tidigt, och det var gött som fan tycker jag. Sedan var jag skadad i ett halvår, och då trodde jag hela karriären var över, men Cliff bet ihop och körde på. Jag tror att det är på det sättet man utvecklas bäst, så att man inte har för höga mål. Det är så jag har sett på min karriär hela tiden. Nu är jag med i A-laget och är jävligt stolt över det.
Vad var det som gjorde att du valde IFK Göteborg? Det fanns ju lite alternativ.
KS: Jo, det fanns ju lite alternativ.
DJ: Helt otroligt. (skratt)
KS: Jag var ju med U-laget i England för tre år sedan och trivdes riktigt bra. Sedan var jag här och tränade lite förra sommaren och kände att det var här jag trivdes bäst. Dessutom så kändes det som om de var villiga att satsa på mig, och det är också viktigt förstås. Jag gillar staden och människorna också, allting är perfekt.
Hur stor del hade Bosse Johansson i det hela?
KS: Jag bestämd mig först när jag visste vem som skulle bli tränare för det ville jag gärna veta. Men jag är övertygad om att det hade blivit IFK oavsett.
Hur tycker ni att er tid i A-laget har varit än så länge?
DJ: Jag har bara positiva bilder. Jag har varit med i ett och ett halvt år snart och har framtiden för mig. Det är ju jag och Kalle som står för den. Också Wendt då. Jag ser fram emot att spela under de två åren jag har kvar på mitt kontrakt, det ska bli gött.
KS: För mig är det också bara positivt. Det är stort att få spela i Allsvenskan, det är ju en enorm skillnad från division två, helt klart. Det har varit jäkligt tufft, men man har lärt sig mycket och förhoppningsvis tar man ytterligare ett steg.
Ni fick ju båda debutera i pressade situationer, mot AIK respektive ÖIS. Hur kändes det att slängas in i hetluften direkt?
DJ: Det gick så fort allting. Fredrik (Risp) blev sjuk i veckan där, och då ringde Jonas Ohlsson och frågade om jag kunde komma upp och träna någon morgon där. Det var dagen innan match. När träningen var slut och Jonas räknade upp de som var med i truppen kom mitt namn plötsligt. Jag fattade ingenting, samtidigt som jag blev skitglad. Dagen efter hade vi en lätt träning på förmiddagen, så ser jag Roger (Gustafsson) stående där med Axel (Wingård), och då tänkte jag "okej, då får han spela, då slipper jag vara 17:e man", det var ju häftigt. Sedan ropar han mig till sig, och säger att jag ska spela från start. Då blev jag paff, hjärtat började klappa ordentligt. Då fick jag massa bilder i huvudet där jag möter Andreas Andersson och Rubarth. Jag, som bara spelat på Lemmingvallen innan. Det var jävligt fräckt, och jag är riktigt glad att det gick så bra. Det kunde ju lika gärna ha gått åt helvete.
KS: Det var väl lite annorlunda för mig då. Jag hade ju kämpat hela vintern, och så började jag ju på bänken då. Man är ju inte speciellt nervös när man sitter på bänken. Man tänker mest "får jag hoppa in så gör jag mitt jobb, mer kan jag inte göra". Sedan gick allt så snabbt. Det tog väl ungefär en minut från det att han sa till mig att jag skulle spela till dess att jag sprang in på plan, så jag hann inte ens bli nervös. Det var nog bra omständigheter för det gick ju bra sedan.
Det är onekligen så att Blåvitts starkaste sida är försvarsspelet. Hur ser ni på den tuffa konkurrensen med Antonsson, Erlingmark och Risp bland andra? Tror ni att ni har en chans att ta en plats i startelvan?
KS: Om man inte tror att man kan spela så är det lika bra att man stannar hemma från träningarna, tycker jag. Både jag och Dennis tror nog på spel i startelvan, men samtidigt är man realistisk. Det är stenhård konkurrens, men jag tror det utvecklar. Det är bara att jobba på.
DJ: Jag håller med Kalle. Man måste vara realistisk. Det är jäkligt bra spelare. Det är bra att det går så bra defensivt. Inte lika bra offensivt då, men jag gjorde ju ett par baljor ändå. Men som sagt, Antonsson, Erling och Risp är riktigt bra spelare. Speciellt Anton är jag riktigt glad att han lyckats så bra, med hans skadebekymmer. Men som Kalle sa, man går ju till träningarna för att visa vad man går för, det är ju det det går ut på.
Ni är båda mittbackar egentligen. Hur ser ni på det att ni kan hamna i andra positioner än eran favoritposition?
KS: Jag är väldigt nöjd med den speltid jag fått den här säsongen. När man får spela så tänker man inte så mycket på vilket position man får spela. Jag utvecklas ju av att få spela på mittfältet. Däremot tror jag inte att konkurrensen är lättare på mittfältet, för centralt är det stentufft var du än spelar. Man spelar där man blir tillsagd.
DJ: Jag är glad att jag fått lära mig att spela på en ny position. Det tror jag att jag kan ha nytta av. Jag menar, om det är en högerback som blir skadad och de väljer mellan mig och en annan, då kanske jag har lite fördel då. Sedan utvecklas man ju som fotbollsspelare och även som människa, och det är ju perfekt.
Länkar till de andra två delarna finns under "Läs mer".
Intervjun är utskriven av Patrik Hermansson. Intervjuade gjorde Christian Arvidson och Patrik Hermansson.
