Med karriären framför fötterna, del 2
"Hade matchen gått på Gamla Ullevi hade Jesper mer eller mindre dött."
Med undantaget Mikael Antonsson har IFK Göteborg inte lyckats ta fram en ordinare landslagsman sedan Håkan Milds tid i A-landslaget. Inför säsongen 2003 ingick två unga talanger i Blåvitts A-trupp som lärlingar, och de kan, tillsammans med tidigare nämnde Antonsson, komma att bli de första som kan uppnå det som Håkan lyckades med - nästan 80 matcher i A-landslaget. Alltid Blåvitt träffade Dennis Jonsson och Karl Svensson på Kafé Vallgatan för en pratstund om hur deras karriärer en gång började, hur det är att spela i en av Sveriges viktigaste föreningar och hur livet vid sidan av fotbollen är. Resultatet blev en intervju i tre delar som publiceras i veckan.
Hur tycker ni nivån på era träningar är om man jämför med landslagslägrena och i ditt (Kalles) fall i de tidigare föreningarna?
DJ: Personligen tycker jag att man slappnar av lite mer under U21-träningarna, eftersom alla är i princip i samma ålder. I Blåvitt är det mer äldre spelare som man ser upp till lite mer, så man vet inte om man vågar ta i eller vågar smälla på som vanligt. Jag har ju bara varit med två-tre gånger i landslaget, och det ser jag mer som en bonus. Jag är glad om jag får vara med. Det är i Blåvitt jag vill prestera bäst.
Är det stor skillnad på hur träningarna är uppbyggda?
DJ: Där är det ju mer inför match-träning så det blir ju inte riktigt samma grej. Det är lite mer lära känna varann och träningsmoment över U-21-träningarna.
Du har ju lite färskare erfarenheter från andra lag. Hur tycker du skillnaden är där?
KS: Jag kom ju till Jönköping Södra i division två när jag var 16-17 år då. Då var jag i ungefär samma situation som jag var nu, det var en jäkligt hög nivå för mig på den tiden. Sedan så gick jag de två och ett halvt åren, sedan kände jag att jag inte kom längre. Nu är jag i början på den här nivån, och jag tycker att det är riktigt bra nivå på träningarna. Är man inte 100 % koncentrerad så går det åt helvete, det har man märkt. I synnerhet när man kanske är lite nere eller lite sliten, då går det inte riktigt.
100-årsjubileet stundar och det lär satsas en hel del från IFK:s sida. Vad är era förhoppningar för egen del inför nästa säsong?
DJ: Speltid vill väl alla ha. Det är en självklarhet, det är därför man spelar fotboll. Jag ska göra mitt bästa, det är det enda jag tänker. Gör man sitt bästa på träningarna, och inte får spela, då är det bara att kämpa hårdare på träningarna och visa vad man går för. Man blir bara mer tänd när man inte får spela så det är inga problem med det. Vad gäller laget så vill jag definitivt att vi ska komma högre upp än vad vi gjorde i år. Vi tog ju ett steg i rätt riktning om man tänker på förra året då, så jag tycker vi är på rätt väg.
KS: Det är ju en lagidrott, så lagets prestation kommer i första hand. För egen del så är det Dennis säger. Man gör sitt bästa på träningen så får man se hur långt det räcker. Man vill ju alltid spela och blir väl besviken om man inte får det, men då kör man ännu hårdare. Det är vårt yrke, så vi måste vara professionella.
Hur ser ni på er framtid i klubben? Vill ni vara kvar i ett tag eller har ni planer på att försöka komma ut i Europa så fort som möjligt?
KS: Jag har inte ens en tanke på Europa, för jag är inte ens en färdig Allsvensk spelare än. Så långt kan man inte tänka. Det känns som det bara är början för mig. Jag ser kanske till säsongen slutar, möjligtvis till kontraktet tar slut. Man vet ju inte hur det går heller. Det kanske går jättebra, eller så kanske det går mindre bra.
DJ: Jag har inte heller några tankar på Europa. Man vill ju nå toppen med sitt favoritlag, så jag vill stanna så länge som möjligt i Blåvitt.
KS: Jag tror alla har proffsdrömmar. Så är det ju, och något annat ska man inte säga, men för att komma dit måste jag och Dennis ta ett steg till, kanske två steg.
DJ: Vi är ju bara 19 och 20 år nu, så vi har ju framtiden för oss.
Arenadebatten pratas det mycket om. Vad har ni som spelare för åsikter om det?
KS: Nä, jag vill ha San Siro (skratt). Skämt åsido, men det viktigaste är att publiken kommer.
DJ: Jag har egentligen inge koll på vad alternativen är. Men Nya Ullevi tycker jag är för stor för en vanlig Allsvensk match, förutom derbyna då. Man såg ju mot Djurgården där det var 10-15000. Hade den varit på Gamla Ullevi hade Jesper dött mer eller mindre, med tanke på vilket tryck det hade varit där. Stämningen blir en helt annan på Gamla Ullevi.
KS: Jag tycker stämningen är hur go som helst, samtidigt måste det förnyas för att det ska fortsätta dra in pengar och allt det där.
Vad skulle ni föredra: att spela inför 5000 sjungande supportrar på Gamla Ullevi, eller inför 45000 "sittplatssupportrar" på Nya Ullevi?
DJ: Tja, är det 45000 på plats spelar jag gärna på Nya Ullevi. Men då har vi ju problemet med de jävla hinderbanorna så klart.
KS: Är det fullsatt på Nya är det riktigt kul att spela, men fullsatt på Gamla med sjungande supportrar är i stort sett samma sak.
Du har ju stått i klacken själv en gång i tiden. Hur viktig är publiken under matcherna?
DJ: Det är skitviktigt. Jag tycker att det är hur roligt som helst att de är där och stöttar oss. Man vet ju hur jävla glad man blev själv när det blev mål, så flög man ner några meter i kaoset. Jag vet inte hur många gånger jag slagit i huvudet i sargen där.
Märker man om det är bra eller dåligt drag bland publiken?
KS: Innan matchen tycker jag att det ökar motivationen när det är många supportrar i på gott humör, men under matchen tänker jag faktiskt inte på det så mycket.
DJ: Ibland tänker man på det. Blir det inkast t.ex. kanske man hör någon ropa "kom igen nu!" så tar man ju åt sig det och kämpar lite hårdare då. Däremot kanske man inte villa höra någon ropa "din jävla sopa", det har jag hört några gånger kan jag säga (skratt).
Länkar till de andra två delarna finns under "Läs mer".
Intervjun är utskriven av Patrik Hermansson. Intervjuade gjorde Christian Arvidson och Patrik Hermansson.
