En snabbare utveckling
Ett snabbt spel kräver snabba spelare. Detta har Hammarby förstått. Men det har inte alltid varit så.
Snabba spelare är en förutsättning för ett snabbt spel. Anders Linderoth har alltid velat spela ett snabbt och tekniskt spel längs med marken, med få tillslag på bollen. Under hans första säsong försökte han få sina spelare att anamma detta spel, men de nödvändiga spelartyperna saknades till en alltför stor del. När sedan några av dessa nödvändiga spelartyper anlände inför säsongen -03 gick det logiskt nog också mycket bättre för Hammarby. Ett snabbt spel har ju dock knappast varit Hammarbys signum (undantaget -03 då förstås) de senaste säsongerna. Vi behöver inte gå många år tillbaka i tiden för att hitta Hammarbyuppställningar så nödbedda på snabbhet att man nästan hoppats att spelare som Christian Zeiloth och Erik Wedin ska få hoppa in endast på grund av deras färdigheter i att springa fort. Här nedan följer tre exempel på olika Hammarbyuppställningar från tidigare säsonger. Vi börjar med skräckexemplet från hemmamatchen mot Frölunda hösten -99.
Lars Eriksson
Roger Sandberg - Hans Eskilsson - Johan Andersson - Mikael Hellström
Jens Gustafson - Kaj Eskelinen - Mikael Andersson - Christer Fursth
Hans Berggren - Patrik Andersson
Här har vi alltså ett lag där sju av tio utespelare saknar speed. Och det kanske mest anmärkningsvärda, ingen av våra offensiva krafter hade förmågan att utmana och komma förbi sin motståndare. Båda anfallsspelarna kunde betecknas som direkt långsamma. Nu är inte den här uppställningen riktigt representativ för säsongen i och med att Kennedy saknades, men inte desto mindre var detta ett år då trögheten präglade Hammarbys spel. När jordfräsaren Mate Sestan på hösten kom till klubben fick vi åtminstone något som skulle kunna liknas vid ett djupledsspel. Matchen då? Jo, den förlorades med 2-1.
Nästa exempel hämtar jag från hemmamatchen mot Örebro hösten 2002.
Ante Covic
Suleman Sleyman - Johan Andersson - Jonas Stark - Mikael Hellström
Kennedy Bakircioglu - Mikael Andersson - Fredrik Winsnes - Christer Fursth
Pablo Piñones-Arce - Peter Markstedt
Linderoth hade ersatt Cratz, som i slutet av sin Hammarbysejour fick in lite mer snabbhet i laget främst tack vare Hermanssons energiska djupledsspringande. I det här laget var fem spelare mer eller mindre långsamma. Mittbackarnas brist på snabbhet kom i konflikt med Linderoths vilja om att spela med ett högt försvarsspel. Gång på gång utnyttjade motståndarna de oceaner av yta som fanns bakom vår backlinje. När Max von Schlebrügge, efter att obegripligt nog några matcher på sommaren inte ens fått sitta på bänken, på hösten tog en ordinarie mittbacksplats blev det något bättre då han ofta tack vare sin snabbhet hann undanröja situationer innan de blev till målchanser. Matchen förlorades med 2-0 och jag låg i en sjukhussäng på Södersjukhuset och led, inte så mycket av den spruckna blindtarmen, som av rapporterna från Söderstadion om det bedrövliga spelet.
Det sista exemplet hämtas från den senaste derbyvinsten mot AIK.
Ante Covic
Alexander Östlund - Max von Schlebrügge - Jonas Stark - Suleyman Sleyman
Kennedy Bakircioglu - Mikkel Jensen - Karl Oskar Fjørtoft - Nadir Benchenaa
Pablo Piñones-Arce - Dede
Hammarbys snabbaste lag någonsin (?) sprang bokstavligen sönder ett trögt AIK utan spelidé. Här har antalet osnabba spelare krympt till två (Stark och Jensen) och nästan hela säsongen präglades av ett snabbt och effektivt spel vi inte sett sedan... tja... det tidiga 80-talets glada dagar, om ens då. När sedan Patrik Gerrbrand på hösten tog en fast plats som mittback fick vi dessutom Allsvenskans snabbaste backlinje.
Som ni ser är trenden uppenbar. Sedan Anders Linderoth tog över Hammarby har han satt sin prägel på lagets spel mycket tack vare att han fått de spelartyper han söker. Gemensamt för Linderoths nyförvärv är att alla besitter det i fotbollssammanhang så viktiga, snabba steget. Undantagen heter Mikkel Jensen och Petúr Marteinson, men dessa båda kompenserar sin relativa långsamhet med en snabb bollbehandling och ett väl utvecklat spelsinne. Det tröga och tempofattiga spelet ifrån framför allt säsongerna -99 och -00 känns tack och lov avlägsna. Panikförvärven av Sestan och senare Hermansson kan mycket väl ha räddat Hammarbys allsvenska existens de åren. Kommer ni ihåg vår forwardsuppsättning innan "Herman" skrev på? Med risk att dra upp förträngda, obehagliga minnen från förr. Den bestod av Cesar Pasha, Bogic Popovic, Daniel Bovbjerg och Patrik Andersson. Vill man vara snäll kan man hävda att en av dessa möjligtvis höll hygglig allsvensk klass även om "Pinnen" hade sina bästa säsonger tio år tidigare. Och ingen var snabb.
Det ultimata är ju förstås att alla spelarna i ett lag är snabba men om så inte är fallet kan en långsam mittback kompenseras av en snabb och detsamma gäller innermittfältsparet. Däremot är jag av den bestämda åsikten att en trög anfallare stoppar upp alldeles för mycket och inte bidrar till de snabba och effektiva omställningar som det talas så mycket om i dagens fotboll. Det som möjligtvis, om vi ser på Hammarbys senaste säsonger, skulle tala emot detta är Peter Markstedts kanonsäsong -02 och Micke Anderssons osannolika höst i år. Men många är vi också som minns Pablos och Pohjas fantastiska match mot Helsingborg hemma -02 och Dedes och Pablos rappa anfallsspel mot AIK och Giffarna i år. Att kantspelarna måste vara snabba är underförstått. Nästa säsong ska vi dessutom försöka att hävda oss i Europa igen. Då det i Allsvenskan går att klara sig hyggligt utan snabbhet blir bristen på sådan alltid avslöjad i europacupspelet. Det som möjligen oroar just nu är att Hammarby alltsedan Hermanssons avsked från klubben saknat en renodlad djupledspringande forward. Visst är Pablo och Dede (snälla, skriv på) kvicka i steget men de saknar den där extrema djupledsexplosiviteten som Hermansson hade. När det gäller truppen i övrigt kan jag inte säga att jag är överdrivet ledsen över att Holm, Fursth, Markstedt och Stark lämnar oss. Det känns på något sätt som en naturlig utveckling. En utveckling emot ett ännu snabbare Hammarby.