Fantasilöst i Kairo
En stabil defensiv i första och en helt uddlös prestation i andra. Det var vad landslaget kunde bjussa på denna afton på Kairo Stadium.
Så var det dags för Lagerbäck och hans blågula manskap att ro hem med en seger, och försöka lära sig att stava till ordet vinnarkultur.
Men det är måhända lättare sagt än gjort. Egypten är inget dåligt lag skall sägas: afrikanska mästare och bara någon plats efter Sverige på Fifa:s rankinglista. Och det var också Egypten som öppnade matchen bäst. I de första 10-15 minuterna var det hemmalaget som ägde bollen medan Sverige mest fick ägna sig åt försvarsspel. Men den svenska backlinjen med Edman, Hansson, Mellberg och Nilsson täppte till fint, och egyptierna åstadkom inte så mycket trots sitt stora bollinnehav. Ofta blev det bara ett och annat skott från distans som den ringrostige Isaksson inte hade några större problem med.
Annars böljade det mycket fram och tillbaka i halvleken. Efter hemmalagets starka inledning var det relativt jämnt spel mellan lagen. Sverige spelade som vanligt lugnt och metodiskt, medan egyptierna mer blixtrade till i snabba, men ofta dåligt genomtänkta anfall.
I slutet av halvleken tog dock Egypten helt oväntat ledningen efter slarv i det svenska markeringsspelet. Efter en misslyckad hörna kunde Egypten behålla bollen utanför det svenska straffområdet. Efterhand lyckades någon att på vinst och förlust ösa in ett inlägg i det svenska straffområdet där en omarkerad Zaki kunde gå upp och utan större bekymmer nicka in ettan bakom en chanslös Isaksson. Runt omkring sig hade han Edman, Mellberg och Wilhelmsson som inte riktigt kunde enas om vem som skulle göra vad i det läget.
I andra halvlek spelade Shaaban istället för Isaksson, och Lagerbäck hade också valt att byta ut Erik Edman mot Max von Schlebrügge. Tempot inledningsvis var rätt avslaget, men efterhand vaknade dock spelarna till liv. Tempot och intensiteten ökade något, utan att kvaliteten för den sakens skull hängde med. Överlag var den första tjugominutersperioden av andra halvlek en bedrövlig upplevelse där såväl passningsspelet som avslutningarna närmst liknade en fars.
Efter den taffliga inledningen började Egypten åter att komma fram och skapa chanser, och i den 20:e minuten tvingades Rami Shaaban till sitt yttersta på en nick från Meteab och lyckades med nöd och näppe att styra undan till hörna. I det här skedet av matchen märktes det att Egypten var på gång, och deras spel kännetecknades av mycket mer fantasi och variationsrikedom.
Med en dryg kvart kvar kom Rosenberg in i stället för Allbäck, men på den tid som var kvar var det svårt för honom att åstadkomma något vettigt. Den typiske djupledslöparen Rosenberg fick inga djupledsbollar att jobba på, och i spelet man mot man har han aldrig varit speciellt stark och matchen ikväll var inget undantag.
I slutet av matchen fick Egypten så småningom utdelning för sitt spelövertag. Lagets högerback stod för matchens snyggaste prestation när han dansade fram längs med den svenska straffområdeslinjen för att efter ett tag klippa till bollen med vänstern så att den seglade in bakom en helt ställd Shaaban.
Sammanfattningsvis såg det rätt ok ut i den första halvleken. Backlinjen var i vanlig ordning stabil på det där svenska viset, och mittfältet fungerade stundtals fint. Framförallt Linderoth som drog ett tungt lass i defensiven och Wilhelmsson som hade ett par offensiva utflykter på sin kant. Men det var just i offensiven som Sverige saknade sting. Laget kom fram då och då på kanterna, men hela tiden var det för tunt framåt. Dessutom var inläggen i nio fall av tio så lama att ingen bland de egyptiska försvararna ens tog dem på allvar.
I andra halvlek var bristerna i Sveriges offensiv än mer påtagliga. Överlag knöt sig det svenska spelet, och från och till såg det dessutom ut som om spelarna sket i vilket. De överlät helt enkelt initiativet till ett Egypten som var betydligt mer motiverat och som spelade med betydligt större energi och geist.
Klart är att det Sverige som spelade mot Egypten idag saknar en spelare med de individuella kvaliteter som krävs för att kunna avgöra en sådan här match. Ingen av våra anfallare sitter inne med ett sådant register. Kan vara att de spelarna är Zlatan, Henke Larsson eller kanske Elmander. Skall Sverige ha något att säga till om i matchen mot Nordirland är det nog bäst att någon av dessa tre herrar är med på Windsor Park i Belfast. Annars lär det gå åt pipan fullständigt.
Annat? Ja, än en gång bevisade Anders Svensson att han är och förblir en spelare som skall spela centralt på mittfältet. Han inledde på högerkanten där han inte alls kom till sin rätt. Framförallt lyste han med sin frånvaro i det offensiva spelet. I slutet av andra fick han spela centralt efter att Kennedy ersatt Källström, men då var han redan tröttkörd efter 70 minuters meningslöst springande på högerkanten och lyckades inte åstadkomma speciellt mycket.
Kanske kunde matchen tagit en annan riktning om Sverige fått den straff laget borde fått efter 25 minuters spel när Wilhelmsson blev neddragen av Hassan efter en rusch in i det egyptiska straffområdet. Men så blev det inte, och kanske lika bra det. För Egypten var det bättre laget den här kvällen, och resultatet 2-0 var en rättvis återspegling av matchen.
Och vinnarkultur är fortfarande ett svårt ord för Lagerbäck och hans blågula pojkar.
