Fotboll är mer beroendeframkallande än snus! *ironisk krönika*
Kända namn har anslutit, ekonomin är god, en egen tv-kanal har öppnats, en toppmodern arena återfinns och så är hungern och törsten stor efter framgångar.
Året är 2001, en plats i Superettan står på spel. Syrianska FC mot Åtvidaberg. Första matchen slutade 2-1 till Åtvidaberg på Kopparvallen.
Andra matchen kom att avgöras på Södertälje IP. Efter en mållös halvlek gör Syrianska 1-0 i början av andra halvlek, 6435 personer jublar (ta bort fem av dessa som är Åtvidaberg fans) – Syrianska är i superettan. Ja, i alla fall om man väljer att pausa matchen i det skedet, likt ”rit–Ola” under VM 2006. Om du dock envisas med att vilja se klart matchen, och trycker på play, så kommer verkligheten ifatt och Syrianska rasar samman och släpper in fyra mål. Syrianska förpassas ner till den hårda realiteten, utopin krossas. Återigen så väntar den kalla, rigorösa, indolenta tillvaron i den dåvarande andra divisionen. Där lagen fördunklas på grund av ett tjockt hölje av gråa moln som hindrar all den värme och ljus som den rikstäckande media står för. Vi får nöja oss med lokala Länstidningen som skriver några rader kring laget i månaden, medan spaltmetrar går åt för att skriva hur du kan göra hemgjord godis åt människans bästa vän – hunden.
Efter en ytterliggare kvalförlust år 2005 mot Qviding är jag fast i detta rigida träsk. Som dock nu går under namnet norra division ett. Ty, jag är fortfarande två serier under det absoluta finrummet – Allsvenskan. Fotbollsligan som för övrigt rankas som den 26: e bästa ligan i Europa, strax bättre än den Slovakiska fotbollsligan.
Ack, detta år kommer vi nog att skiljs åt kära träsk. Jag vet att jag inte har några vidare meriter, förutom två kvalspel till Superettan, men dem kommer dyka upp med tiden. Jag är ju bara 30 år. Efter detta år vill jag kunna frottera och initiera mig bland alla andra lag i Superettan och på lång sikt även i Allsvenskan. Jag vill spela matcher och äta god korv på Strandvallen, Skarsjövallen och Stora Valla samt alla andra anrika vallar.
Jag vet att du vill ha mig kvar, fast i år är jag och min omgivning starkare än någonsin. Kända namn har anslutit, ekonomin är god, en egen tv-kanal har öppnats, en toppmodern arena återfinns och så är hungern och törsten stor efter framgångar. En hunger som inte ens en kebabtallrik med extra starksås kan mätta. Jag vet vad du tänker, att de kommer krossa mig där uppe, att även de har starka omgivningar. Hammarby har ju Bajenbladet, kanske mer känt som Aftonbladet för allmänheten. Djurgården har massor med fans när det går bra men när det inte går lika bra, blir alla mystiskt sjuka och stannar hemma. Landskrona har Sverigedemokraterna på sin sida, dock så undrar jag ifall de måste slänga ut sina utländska spelare nu? Ja, då kommer de kanske och gör dig sällskap kära träsk. Malmö lever på sina pengar som dem fick från Zlatan. Nu är Zlatan en ”svartskalle” igen. Det var han redan när han spelade i Malmö, även i Ajax och Juventus var han dock inte så ”svartskallig”, och nu i Inter blev äntligen Svensk! … Ja, tills han då tackade nej till landslaget, för nu räknas han återigen som en ”svartskalle”. Sverige behöver inte honom. Det där stövelformade landet kan behålla honom, de kan äta sig runda av all pizza. Visst, dem vann VM, men det hade Sverige vunnit om inte tyskarna hade haft så mycket folk på läktaren när de möttes. Det är ”fuskigt” som en sjuåring hade valt att uttrycka sig.
I alla fall så välkomnar jag dig i år, ditt kalla, rigorösa och indolenta träsk. Du ser lite rabiat ut, det borde du vara för i år så tänker jag visa dig hur bra jag verkligen är. Jag tänker defilera mig genom hela dig. För detta år är det sista, du lär aldrig se mer utav mig. Det räcker nu, jag fyller 30 år detta år och måste framåt. Det finns lag i Allsvenskan som är över 100 år, dags för mig att ta deras platser. Ut med det gamla – in med det nya. Jag ska bli kändis.
Machiavelli
