Föreställ dig- del Ett
Eller med John Lennon's ord; Imagine. Detta är ett av mina starkaste Bajenminne från detta år och då var jag inte ens i Sverige. - Gott Nytt År!
När jag tänker tillbaka på året som just gått (med Hammarbyögon) så är det så många underbara minnen som blixtrar förbi i en salig röra. Max obändiga viljetriumf när han tar sig från eget försvar upp till Halmstads straffområde och placerar bollen i stolpen. Eller Pablos fantastiska två mål mot Djurgården, eller Dedes match mot AIK, eller Just idag är jag Stark allsången straxt innan Anders Frisk blåser igång höstpublikrekordderbyt mot Djurgården på Råsunda, eller Fredrik Stoors fantastiska 13 (plus tillägg) minuter borta mot Helsingborg, osv...
Men jag tar mig friheten att minnas tillbaka till sista omgången och bortamatchen mot Elfsborg den 26 oktober. Själv befann jag mig i New York och när domaren blåste till spel klockan 14.00 var klockan i min del av världen exakt 08.00 på morgonen. Ett par fantastiska timmar var på väg att starta.
Först lite bakgrund till varför jag var i New York och inte i Borås. Kan tänka mig att många rättrogna finner valet av plats lite suspekt.
Denna resa hade legat och grott i mig under ett antal veckor, men var det rätt mot mig själv att vara i en annan del av världen när Hammarby kanske skulle spela om ett möjligt guld.
Direkt efter torsken mot Djurgården (med 3-2) bestämde jag mig för att åka, för nu verkade guldet kört. Självklart torskade Djurgården de två efterföljande omgångarna mot Malmö och sedan Göteborg. Jag mådde illa! Min omgivning tyckte att situationen jag skapat åt mig själv var så pass intressant att de tyckte den kunde påpekas i tid och otid.
Eftersom vi nu sitter med facit i handen finner jag inget nöje i att orda mer om mina våndor under den här tiden.
Hur som helst hade jag laddat upp med folk som kunde hålla mig underättad via SMS om matchutvecklingen i de bägge matcherna Elfsborg - Hammarby och Örebro - Malmö FF.
När klockan var två i Sverige befann jag mig i mitt rum i New York för att göra mig i ordning för en rundtur med buss i nämnda stad. Innan jag hann lämna rummet fick jag följande SMS i min mobil:
Sänt: 14:16:58 (08:16:58 New York tid).
Ett noll KENNEDY!
Hann precis innanför bussdörrarna när nästa SMS pep till:
Sänt: 14:20:19 (08:20:19 New York tid).
Hur många mål gjorde Kennedy förra året?
Eftersom jag just då befann mig i en buss som skulle ta oss runt New York i några timmar och inte hade några tillförlitliga uppgifter tillgängliga, så brydde jag mig inte om att svara.
Däremot hade Kennedys mål fått in mig i ett behagligt lugn med en tillförsikt om att den här dagen skulle kunna sluta hur bra som helst.
Vi hade träffat en trevlig guide som sprutade ur sig nyttig och onyttig information om denna mäktiga stad. Ett kort pip i telefon berättade följande:
Sänt: 14:23:55 (08:23:55 New York tid).
Bra försvar jensen är tillbaks!
Första stopp på denna bussrunda var vid Met operan där vi klev av och blev förevisade olika platser samtidigt som information gavs för den som kunde vara fokuserad. Av förklarliga skäl hörde jag inte till den kategorin. Jag gick och kramade min mobil i fickan av rädsla för att bli av med min enda informationskälla till den spännande upplösningen av den allsvenska fotbollen 2003. Tror faktiskt att jag gick och försökte sända ut all positiv energi jag förmådde här mycket långt borta hela vägen till Eyravallen och fotbollslaget Örebro. Om vi gör vårt då måsten ni i Örebro göra ert, tänkte jag. Mobilen piper och med darrande händer öppnar jag nästa SMS:
Sänt: 15:04:19 (09:04:19 New York tid).
Hif klart bätter I första
elf - ham 0*1, sundsv - hbk 1*1, helsing - örg 1*1, dif - öst 1*1, örb - mff 0*0, enköp - aik 0*0.
Nu berättar vår guide en historia som i samklang med det som händer i Sverige just nu får mig att må så djäkla bra. Historien handlar om hur han fick ett tillfälligt jobb som servitör på en stor fest i Dakota huset. En väldigt rik person skulle flytta därifrån så det bjöds in till en utflyttningsfest i dagarna tre. Ena dagen för de anställda hos den rika personen, andra dagarna för grannarna i huset och tredje dagen för släkt och vänner.
Det här utspelade sig den andra dagen om jag minns allt rätt. Jag hade en hel del annat i tankarna som ni nog förstår. Vår guide arbetar som sagt som servitör och får plötsligt syn på sin stora idol framme vid buffébordet. Kvinnan är den mycket välkända och vackert åldrande skådespelerskan Lauren Bacall.
Detta är en person som vår guide alltid har velat träffa och nu kan han inte motstå frestelsen.
Samtidigt piper det till i min mobil, men jag är så inne i den här historian att jag till min egen förvåning endast tar upp mobilen och fortsätter lyssna.
Vår hjälte i denna historia, för jag anser att han är en hjälte, smyger sig fram bakom Lauren Bacall. Han har nu tänkt ut en plan. Eftersom buffébordet står väldigt nära en vägg så ser vår guide möjligheten att smyga sig fram bakom Lauren Bacall och backa in med sin ända mot hennes rumpa. Väl på plats gnider han försiktigt sin bakdel mot hennes. Planen lyckas och Lauren Bacall märker märkligt nog ingenting. Tyvärr för vår hjältes skull gnider han sin häck allt för länge och plötsligt känner han sig starkt iakttagen. Som förstenad slutar han sina förlustelser och vänder sig sakta om.
Det piper till i mobilen igen.
Tyvärr råkar det vara hans chef som fått se vad han tagit sig för. Chefens blick säger på samma gång, sluta omedelbart upp med det du håller på med och kom genast hit.
Egentligen finns det inga ursäkter i världen, men fraser som jag råkade bara komma åt och egentligen var det inte meningen, men hon är i alla fall min idol, testades utan att falla chefen på läppen.
- Gör inte om det där, då är du rökt som servitör i hela New York. Du såg, ta mig faan ut som en kåt hankatt!
Det piper till i mobilen en tredje gång.
När sista ordet sagts fylldes jag med en bubblande glädje över att få vara med och ta del av denna lilla episod. Just då fann jag den fantastiskt och lite slöt tryckte jag fram det första av de tre SMS som ligger och väntade:
Sänt: 15:14:56 (09:14:56 New York tid).
Kennedy gjorde precis två noll. På frispark. Fortfarande mållöst i örebro.
Värmen, glädjen, lugnet, jublet, skratten, tryggheten och vetskapen om att vi skulle göra vårt fick mig att omedelbart vilja tacka den som ville bli tackad. Krama den som ville bli kramad. Jubla tillsammans med den som händelsevis skulle vilja jubla! Dela lyckan med den som nu råka vilja dela den med mig. Kort sagt så satt jag på en buss i New York och mådde oförskämt bra. Just i denna stund kunde jag känna och dela glädjen med alla Bajare i Borås. Samtidigt som en underbar historia serverades mig av en underbar man utan att jag bett om det.
Jag rekommenderar en fortsatt läsning av del TVÅ som du kommer till om du klickar HÄR.
