Ålderskris? Lite kanske
Vår man i Motala närmar sig trettio. Och deppar en aning. Eller inte…
I mitt jobb som lärare får jag ofta ta del av fotbollsunderhållning på arbetstid. På rasterna tävlas det i att kopiera Christian Ronaldos finter och Drogbas målfiranden. Inläggen sitter inte alltid på fötterna, löpvägarna är oftast obefintliga men gesterna håller absolut toppklass.
En missad chans följs av slutna ögon och bägge händerna bakom nacken. Målvakterna kallar sina elvaåriga utespelare för gubbar. Det är som ett konstverk att se bollen studsa över den tänkta sidlinjen och innan den landar i buskarna har samtliga mellanstadieknattar på plan lyft ena armen i skyn.
Barn behöver sina hjältar och förebilder. Själv har jag ett starkt MFF-minne från en av finalmatcherna 1987, där Torbjörn Persson sträckte fram handen och hjälpte Göteborgs blödande Lennart Nilsson upp efter en stenhård tackling. Min far satt bredvid i soffan, pekade och sa: ”Det där är en fin spelare.” Från den stunden och fram tills han lade av, var han min favorit i Malmö.
I år fyller jag trettio. 30. Det är några månader kvar, men jag påminns hela tiden. Trettio bast är en ålder som tydligen innebär en hel del. Jämnåriga vänner till mig köper hus, skaffar barn, tar billån och har alltid vin hemma. Själv ska jag snart gifta mig, springa Göteborgsvarvet och har alldeles nyligen tvingats börja med glasögon.
Ålderskris? Lite kanske.
Året då en av mina nya idoler Anes Mrvac föddes lyssnade jag på kopierade kassettband med Roxette och Bobby Brown i min knallgula Walkman, gick på mellanstadiedisco på LoBo och följde Malmö IFs väg mot elitserien.
Jag var samma år på Stadion när Patrik Andersson missade sin straff och MFF tappade SM-guldet i den avgörande finalen. Ett trist minne, men jag växte upp under en era där seriesegrar och mästerskap kom lika regelbundet som Polisskolan-filmer. En guldstrid var inte så stor grej för en tolvåring på den tiden.
Idag har Patrik lagt skorna på hyllan, musiklyssnandet har tagit ny skepnad flera gånger om, sist jag gick förbi LoBo låg där en pizzeria, Malmö IF heter numer Redhawks och… Äh.
Ålderskris? Lite kanske.
En smula plågsamt är det att inse hur mycket av det som man tidigare tagit för givet håller på att förvandlas till historia.
Till en enkel öl efter jobbet kommer alltid ett roddande med bilnycklar och hämtning. Det som förr var det enklaste, att bara hänga med kompisar utan att göra någonting, börjar bli det svåraste. En natt på stan, ute och uppe bland molnen innebär underförstått en morgondag inne och långt under isen.
Lika påtagligt är det om man tittar åt fotbollens håll. De tidigare ohotade idolernas glans börjar falna.
Ta till exempel spolingen Michael Owen som i sin första mästerskapsförlängning satte en iskall straff i krysset men idag verkar både tillvaron och karriären mest haltande. Eller David Beckham, som lämnar den europeiska fotbollens toppskikt och varvar ner i USA. Ikonen och idolen som alltid kopplats samman med stil, finess och elegans är numer en föredetting med siktet inställt på Hollywood. Zidane har lagt av, Shearer och Bergkamp likaså.
Wembley är borta, i Göteborg rivs Gamla Ullevi och snart, snart, snart inleds bygget som ska ersätta betongmonstret i Malmö.
Hasse Mattisson stannade inte i MFF tills någon bar honom av planen, han gick till Halmstad istället. Den evigt unge och utmanande Yksel verkar inte så het och hungrig längre. Olof Perssons farväl av Malmö FF utlöste mest buttert muttrande om att det var lika bra, han var ändå för gammal och långsam.
Olof är ett år yngre än jag… Ålderskris? Jaja...
Under de första 30 åren har jag fått vara med om tre SM-guld, ett bragdguld och en Europafinal (svår för mig att minnas, men ändå). Jag har fått följa spelare som Janne Möller, Thern, Schwarz, Dahlin, Pavlovic och Jörgen Ohlsson. Jag ser fram emot de 30 kommande, med nya segrar, ny arena och nya hjältar. Och jag vill fortfarande bli som Zlatan när jag blir stor.
