Lite måndagsläsning
Tankar kring förra säsongen och Therneran samt önskemål inför den här säsongen.
Det var ett omtumlande år för en Kvast. Säsongen 2003 inleddes inte helt lyckat, rätade dock upp sig och såg väldigt lovande ut, för att sedan sluta i mörker, med den sämsta placeringen sedan återkomsten till Allsvenskan för elva säsonger sedan.
När jag tänker på det så kommer jag fram till tre hemmamatcher som i mitt tycke i stort formade säsongen, tre vändpunkter åt vardera hållet om ni vill. Den första matchen är hemmamatchen mot ÖSK. Innan dess hade vi börjat med att vinna hemma mot Sundsvall och förlora mot Djurgården borta, vart var vi på väg? På ett grått, blåsigt och råkallt Örjan tog vi emot ÖSK, på långfredagen. Alla minns hur det gick, sammanfattningsvis kan man säga att vinden inte blåste vår väg. Motvind i första halvlek; 1-0 på ett självmål på hörna, mycket vacker kvittering i samarbete mellan Sharbel och Gnutten. Medvind i andra halvlek, alla åskådare sitter och står och tänker att "nu tar vi över", och det ser bra ut inledningsvis i andra halvlek, kompakt dominans och tryck mot ÖSKs straffområde. Och så: "STRAFF!". Man är hemma, tre poäng säkrade men...nej. Nisse slår den straff som färgar hans närmaste omgångar i klubblaget, frågan är om den inte störde hela hans säsong. Sedan beger sig Conny ut på utflykt i en tavla som fortfarande ger en gåshud. Sen var det färdigt i den matchen, straffmiss + tavla kort tid efter varandra klarade vi inte av mentalt.
Efter matchen gjorde HBK knappt vad som förväntades av laget, med en seger mot HIF på Olympia som en ljusglimt. Täten började glida iväg och vi såg ut att tidigt hamna i ett ingenmansland. Tills matchen mot Hammarby hemma, där det vände åt rätt håll igen. Men det satt hårt åt, och Klubben fick verkligen kämpa för det. Det började med Hammarbys snöpliga ledningsmål i slutet av första halvlek, Fjörtoft får ett motlägg med Arvid och bollen dalar över Conny in i bortre burgaveln. Sedan gick det så tungt, så tungt, till dess Thern gör två byten, in kommer Ante G och lite senare Robban, tillbaka efter skada, och matchbilden förändras. Säga vad man vill om Igor efter säsongens slut, men av alla de mål han gjort för HBK, så tror jag att jag mest kommer att minnas hans kvitteringsmål, för att det var så osannolikt, stolpe fummel o s v innan den ligger i maskorna. Robban gjorde sen 2-1 på stolpretur från Igor som på något märkligt sätt styrde bollen på passning av Ante G. Igor gör sedan 3-1 på skottpassning av Nisse.
Sedan kommer en rad med i stort bra resultat, och i stort bra spel, där förstås dubbelmötet med Öster och säsongens höjdpunkt; hemmasegern mot IFK Göteborg inför 14 435 personer, högsta publiksiffran på Örjan sedan 1979, står ut. HBK är på väg uppåt och kvällstidningsskribenterna (bl a Alfelt på Sportbladet) börjar ana oråd och börjar gardera med HBK. Det blir stort toppmöte på Örjan mot MFF den 24 augusti och det är där säsongen vänder nedåt och inte slutar förrän i mörker i Sundsvall två månader senare med en rad förluster som för en supporter fortfarande känns förödmjukande (0-4! Hemma!! Mot Elfsborg!!!). Men vi föll ju mot klassisk Prahlfotboll, dessutom så fick MFF matchen precis dit de ville i o m det tidiga ledningsmålet. De kunde ligga på försvar och spelvända snabbt matchen igenom, och när vi fick ta ett andra baklängesmål i slutet av första trots att vi spelat bra och skapat flera bra chanser, så kändes det rätt kört, det var inte vår dag helt enkelt. Efter den förlusten är vi borta från toppen. Men jag har aldrig sett en HBK-årgång som har avslutat en säsong på det sättet som efter den där matchen mot MFF på Örjan, var fanns kampviljan, en chans till Europaspel fanns ju fortfarande? Det råder väl inget tvivel om att det som alltid har varit HBKs adelsmärke; lagbygget; rämnade. Det har ju sedermera visat sig att det tänktes och planerades för framtiden både bland spelare och tränare och att någon vilja att arbeta för Klubben saknades på en del håll. Vilket för mig in på Therns tid i HBK.
Läs mer i del 2
