Spelsystem
Forumskribenten Charlie funderar lite över vilka skillnader det finns mellan de olika spelfilosofierna i Hammarby, Djurgården och Malmö FF.
Något som alltid är intressant att diskutera och filosofera över (nåja...) är spelsystem och taktiker.
Som jag ser det kommer tre lag att göra upp om topplatserna i år; Djurgården, Hammarby och Malmö FF. Som outsider kan eventuellt IFK Göteborg ge sig in i leken.
Vad är då skillnaden mellan dessa lag? Ja, till att börja med har de tre lagen olika struktur i sin trupp, där Djurgården och Hammarby påminner mycket om varandra. Bägge lagen värvar utifrån sin "spelidé", som det så modernt heter, men också utifrån en mer långsiktigt strategi. Malmö FF å sin sida använder en värvningsstrategi som påminner mycket om IFK Göteborgs och AIK:s storhetstider. Då Djurgården och Hammarby generellt sett värvar unga, utvecklingsbara spelare som inte är färdigutvecklade inriktar Malmö FF sig istället på "färdiga spelare". Båda strategierna har givetvis sina nackdelar och fördelar, även om jag inte tänker gå in närmare på de detaljerna nu.
Förutom värvningsstrategierna skiljer sig lagen även på en annan punkt; spelsystem. Djurgården använder sig av en 4-3-3-taktik, Hammarby av 4-1-3-2, och Malmö FF använder ett klassiskt 4-4-2. Siffror, säger ni kanske, men låt mig utveckla.
Djurgårdens 4-3-3 har i praktiken tre mittfältare som ligger mer centralt än det klassiska 4-mannamittfältet. En spelare ligger traditionellt något bakom de två andra, men detta antar jag modifieras beroende på motstånd. Den centrala anfallaren backas upp av sina två flankkrigare, som har relativt fria roller i det offensiva spelet. Detta ger en dynamik i anfallsspelet som det traditionella 4-4-2 har problem att bemästra, beroende på att "yttrarna" ofta drar isär backlinjen med sina djupledslöpningar. Nackdelen med 4-3-3 står att finna i kantspelet, som kan bli lidande, då mittfältet endast har tre man.
Hammarby å sin sida använder sig av 4-1-3-2. Jag har valt att kalla det så, eftersom spelarnas uppträdande skiljer sig mycket från 4-4-2 (som vi i Sverige är så införstådda med). Innermittfältet är uppdelat i en defensiv (Mikkel) och en offensiv (Fjörtoft) roll. Även om den offensiva mittfältaren ska kunna jobba bakåt, är han övervägande offensiv. Den defensiva mittfältaren jobbar tillsammans med de båda mittbackarna i en "defensiv triangel". Detta är avgörande, då god kommunikation enkelt kan göra att man hamnar i numerärt överläge centralt och på så sätt kan desarmera anfall mot det egna målet. Lägg väl märke till att den defensiva mittfältaren icke är den buse som vi vanligtvis förknippar med denna roll, till exempel Håkan Mild eller Roy Keane. Mikkel är en av de mest passningssäkra spelarna i Hammarby. Hans breddningar upp mot de yttre offensiva mittfältarna är ofta öppnande och avgörande för måltillfällen. Då backlinjen också ligger högre än i 4-4-2, förenklar det uppgiften då ytorna blir mindre för motståndaren.
Bredvid den centrala offensiva mittfältaren har vi två kantspelare, vilka trots namnet ligger mer centralt än sina kollegor i 4-4-2, och samtidigt har lite friare roller. Om vi talade om en "defensiv triangel" tidigare kan vi nämna de tre offensiva mittfältarna tillsammans med anfallarna som en "offensiv Pentagon", som nästan enbart inriktar sig på det offensiva spelet och att tidigt störa motståndarna då de har bollen.
Det offensiva och defensiva spelet kompletteras av ytterbackarna som måste vara både snabba och konditionsstarka, då de offensivt har som uppgift att fylla på utanför den yttre offensiva mittfältaren (en i taget bara!) och defensivt att hjälpa den "defensiva triangeln".
Malmö FF använder sig av ett klassiskt 4-4-2, vilket jag inte går närmare in på, det kan vi redan.
Kärnfrågan som jag vill komma till, är att två av lagen tycks som det verkar värva nya spelare på ett mer långsiktigt, strategiskt sätt, samtidigt som ett av lagen värvar mera kortsiktigt. Ni förstår säkert att jag med det sista laget menar Malmö FF. Djurgården och Hammarby har en tendens att värva spelare som man själv utvecklar till, som de båda lagen hoppas på, juveler.
Anders Linderoth i Hammarby har en dokumenterad erfarenhet av att forma yngre spelare och han har också använt sig av högre försvarsspel, mer bollinnehav och intensivt passningsspel i de lag han tidigare har tränat. Zoran Lukic har varit framgångsrik de senaste åren tillsammans med Sören Åkeby och är van vid Djurgårdens sätt att spela. Att både Djurgården och Hammarby har en långsiktig strategi är uppenbart. Malmö FF har haft möjligheten att bygga laget och organisationen på ett liknande sätt, men har uppenbart valt ett, som jag tycker, lättare men ack så förrädiskt alternativ. Försäljningen av Zlatan gav Malmö FF så många miljoner att de blev förblindade. Med tanke på vad Hammarbys ledning och styrelse har åstadkommit med endast knappa resurser hisnar man när man tänker på vad vi hade kunnat göra med 50 miljoner på bankkontot, förutsatt att man valt samma väg som man nu gjort. Tom Prahl är en aktad tränare, men verkar ha kört fast i det traditionella 4-4-2-systemet. Detta bekräftas av flertalet intervjuer som gjorts med karln. Även om en del spelare värvats som väl skulle passa in i både Djurgårdens och Hammarbys spelsystem, jag tänker mest på Lolo Chanko och Tobias Grahn, har dessa spelare svårare i de klassiska rollerna som 4-4-2 kräver, föga förvånande.
Som Bajare hoppas man såklart att Djurgården får grus i maskineriet och spelar lite sämre. Även om det scenariot inte är orealistiskt - det kan kanske hända i år efter förlusten av Kim Källström - kommer Djurgården knappast falla tillbaka och bli ett generellt sämre lag på längre sikt. Möjligtvis kan man få problem med att man nu endast har Zoran i tränarstaben. Jag tror att "Snuffe" betydde mycket för laget från Östermalm. Dessvärre uppfattar jag Djurgården som ett mycket professionellt lag som gör intelligenta värvningar.
Hammarby har en minst lika professionell organisation och frågan är om inte Anders Linderoth är en perfekt tränare för oss. Värvningarna luktar långsiktig planering lång väg, och panikvärvningar hör numera till gårdagen.
Malmö FF kommer få problem, jag tror inte att de tar guld i år heller, vilket hela Skåne (nåja...) kräver. Med tanke på de tiotals miljoner som pumpats in i laget torde detta också vara rimligt. Som tur är för oss andra fungerar fotbollen inte riktigt så enkelt. Malmö har fortfarande chansen att omforma sin organisation och planera mer långsiktigt, men tiden rinner ut i takt med "Zlatanpengarna". En omorganisation tar både tid och kräver investeringar, vilket vi i Hammarby är väl medvetna om.
Personligen hoppas jag att landslagsledningen inser förändringen som redan är långt gången på spelarnivå och kan konsolidera detta. Uttagningar av 5-6 vattenbärare i startelvan är ett tjänstefel i dagens fotbollsverklighet, oavsett motstånd.
