Överflödets förbannelse
Gästkrönikören Jon Nordström tar oss tillbaka till det glada 80-talet, och pekar på hur det förvandlades till det dystra 90-talet. Historia som är hyperaktuell även idag.
Onsdagen 15/11 1989 avslutades en för MFF fantastisk säsong där vi bland annat slagit ut Inter i Europacupen och vunnit vårt femte serieguld med altmeister Roy Hodgson vid rodret. Det skulle bli hans sista (senaste?) år i klubben.
Vi har lite till mans tillskrivit Lasse Eriksson i Norrköpingsmålet deras helt igenom turliga slutspelsseger på straffar efter en fyra halvlekar och fyra förlängskvartar lång MFF-kanonad utan att få in bollen bakom en målvakt i trans.
Vi hade helt rättvist vunnit första bortamatchen mot Peking med 2-0 och behövde nu bara spela oavgjort för att bärga slutspels-guldet.
Grogrunden för finalförlusten måste vi dock leta längre bak i tiden för att finna. Efter de fantastiska säsongerna 1986-1988 fanns en övertro på att vi hela tiden kunde få fram nya talanger.
Om vi lät en eller annan trotjänare lägga skorna på hyllan - som vi gjorde med framför allt Ingemar Erlandsson 1987 och Magnus Andersson 1988 - och helt sonika släppte en landslagsspelare som Anders Palmér under sommaren 1989, spelade liksom ingen roll.
Talanger som Patrik Andersson, Niclas Larsson (sedermera Nylén), Joakim Nilsson, Roger Ljung, Stefan Schwarz var i princip redan flygfärdiga och snart landslagsmässiga. Problemet var att man inte insåg att ett par av dessa inom kort skulle komma att lämna oss för proffslivet och att hitta liknande guldägg igen inom överskådlig framtid sågs ej som något problem.
Någonstans i MFF:s ledning fanns en tro på att Bosse Augustssons akademi för evigt skulle förbli ett självspelande piano, Inge Blomberg skulle fortsätta hitta sina gräddbullar i parti och minut och att de andra skåneklubbarna skulle fortsätta sina ökenvandringar.
Vi blev officiellt proffsklubb just detta år och visst fortsatte vi att få fram talanger. Förutom nämnde Stor-Bjärred kom det fram spelare som Peter Jönsson, Marcus Ekheim, Patrik Trelleborg Andersson, Björn Lilius och Anders Jönsson med juniorlandslagsmeriter eller nästintill.
Den unge Martin Dahlin hade trots märkliga turer kring sin person fortfarande en glasklar potential även om 1989 var ett stort steg bakåt jämfört med 1988.
Pompösiteten, självsäkerheten och tron på den egna proffssatsningen var orubblig. Så orubblig att den bara för något år sedan landslagsmässige Anders Palmér ansågs kunna lämna laget mitt under brinnande säsong.
Roger Ljung lämnade för proffslivet efter den klassiska utspelningen av DIF i cupfinalen på Råsunda den 29/6 och jag kunde förstå det självförtroende och brist på rädsla som då rådde i klubben. Jean-Paul Vonderburg som värvats som mittback kunde äntligen träda in från högerbacken på sin naturliga plats bredvid Per Ågren i mitten.
Efter 4-0-segern mot ÖIS 26/7 var det dags för näste gigant att packa sina väskor för utlandstjänst: Jonas Thern. Bjärred gjorde en lovvärd debut, enligt källor, och framtiden tycktes aldrig sluta skina på oss. Peter ”lill-Harry” Jönsson hade gjort högerbacken till sin och vad kunde gå fel?
Dock såg jag ett oerhört trögt MFF utan Thern, Ljung och Bjärred förlora borta mot DIF på Råsunda den 13/8. För ung måhända för att fullt ut förstå (18 år som jag var) men det fanns en tröghet i spelet jag inte sett sedan första finalen 1986 på Stockholms Stadion mot AIK.
Champagnespelet från cupfinalen var som bortblåst. En Palmér uppstigen från bänken kanske hade kunnat väcka dessa stenstoder till liv inför 4311 stela åskådare?
Matcherna efter på hemmaplan var en återgång till det solida och framgångsrika; 3-0 mot Göteborg och 2-0 mot Brage var solklara segrar men hemma mot Norrköping räddades vi av en ganska kontroversiell straff som Niclas Larsson gjorde 1-1 på.
Resten av säsongen gick i samma stil. En del stabila segrar och oavgjorda resultat och en ytterst onödig förlust i sista omgången mot Frölunda innan slutspelet och Europacupäventyrets fortsättning mot Mechelen.
Vi hade ju med vår defensiva uppställning på San Siro helt tagit udden av det tyskt präglade Inter med Brehme, Matthäus och Klinsmann i förstauppställningen med en klassisk Leif Engqvist-nick som pricken över i.
Innan allt detta hade alltså Anders Palmér ansetts slut som spelare i MFF. Det var när vi gick in i de avgörande matcherna mot Mechelen i Europacupens åttondelsfinal och mot Norrköping i finalen som vi började se att det är något som saknas. Vår förstaelva och förstaavbytare höll yppersta klass men det saknades en joker som glömts bort, någon som hade förmågan och rutinen att bryta mönstret.
På bänken i finalerna mot Norrköping hade vi bland annat Lennart Fridh. Någon som minns honom? Inget ont om honom men ändock; det säger något om var vi var på väg. Marcus Ekheim som yttermittfältare var kanske inte heller någon hit i sista finalen.
Mechelen tog oss på eget grepp med stenhård press och ”engelsk” spelstil kombinerat med en kontinental touche. Där vi hade rullat runt på 12-13 man av hög allsvensk klass under säsongen och sedan ett gigantiskt hopp till alls inte fullfjädrade allsvenska/europeiska spelare saknades det något; kraft, energi…fantasi.
Kort sagt, avsaknaden av Anders Palmér personifierade i detta läge den fartblindhet och självsäkerhet som sedermera kom att prägla stora delar av 90-talet, där man hela tiden tog ut framgångar i förskott i talanger man redan sett som den näste ”gamle storstjärnan mister X” istället för att skaffa spelare av klass eller behålla spelare med rutin och record.
Vi lät spelare som kunde ha varit länkarna mellan den forna storhetstiden och den nya gå oss förbi. Vi nästan kastade ut dem utan pardon. Även om jag inte vet alla fakta så lär det knappast ha skett stora övertalningsförsök till att få dem att stanna. Anders lämnade oss mitt i säsongen 1989 och följdes sedan av Leif Engqvist till Trelleborg 1991.
(Att spelare som Ingemar Erlandsson, Magnus Andersson och i viss mån även Kent Jönsson och Janne Möller lämnade oss åren 1987-1988 var mer förståeligt då de även var med under Bobs första framgångsperiod 1975-1979. Unga men ändå förmodligen helt utan motivation att stanna på så hög nivå. Att Janne Möller sedan gjorde succé hos både HEIF och TFF vill jag lämna oreflekterat.)
De spelare som hade kunnat få en nytändning och en ny vår under Bob Houghton gjorde istället väl ifrån sig i Trelleborg medan vi själva slussade fram den ene talangen efter den andre som till slut även de hamnade i mindre ärofyllda klubbar som just nämnda Trelleborg, Landskrona och Helsingborg.
