Krönika: Jag tänker inte på allt elände
"Sista åren har ofta känts som ett rent elände. Därför känns det så skönt att se bilder från AIK: s träningar, med massa entusiaster som hejar fram och sporrar spelarna."
11.31 står matchuret på när bollen letar sig till vänster om en snopen Lasse Eriksson i Hammarbymålet. Olle Nordin sträcker händerna och ansiktet i skyn i en skakande rörelse, som om det vore en gest av tacksamhet mot högre makter. AIK har chocköppnat mot Hammarby och Arne Hegerfors myntar en klassisk fras: "Är det Brasilien vi ser, eller är det AIK?"
Till vänster om datorskärmen har jag en bild, slarvigt utklippt ur DN. Andreas Andersson trycker sin panna mot en på knä stående Mats Rubarth. Alm, Åslund och Ishizaki närmar sig leende från olika håll. Lagerlöf och Casserly gapar leendes mot varandra där de sitter på knä vid huvudpersonen Rubarth. Jag minns knappt var AIK låg i tabellen efter den segern, men jag minns den oerhörda glädjen och stoltheten över att vara AIK: are. Och jag minns såklart Hegerfors spontana glädjevrål och jämförelse med Brasilien.
En av mina bästa vänner befann sig just då i Spanien för språkstudier. Eftersom han också är Gnagare lovade jag att ringa upp honom varje dag, bara för att spela upp målsekvensen. Telefonräkningen fick sig en extra puff efter den tiden, men det var det värt.
Jag är en riktig fåntratt/nostalgiker (definitionen brukar bli olika, när ens bättre hälft får göra den) som gärna drar fram gamla mål för att få känna härliga rysningar och minnas glädjen man kände när målen gjordes. Men kanske främst nyttjar man gamla sekvenser för att minnas hur det kan och bör kännas när man är AIK: are.
* * *
Karin Boye skrev en gång att: "Den mätta dagen den är aldrig störst, den bästa dagen är en dag av törst". Ungefär som att det roligaste är jakten, att längta efter något. Vem är då törstigast anno 2004? Av toppkandidaterna har Malmös fans fått vänta längst av alla. Och jag tror att de kommer att få törsta minst en säsong till. Det är Stockholmslagen som kommer slåss om det i år igen.
* * *
AIK har alla förutsättningar för att vara bäst i Sverige. Värvningarna av Kah och Boateng gör att ett skadefritt AIK kan bli ett ruskigt nöje att bevittna under säsongen 2004. En fulltränad Derek Boateng kan bli en chock för Sveriges fotbollspublik. Det är inte för inte som hans fans i Grekland protesterade mot försäljningen av honom till AIK. En mittfältstrio bestående av Kah, Boateng och Åslund ter sig mycket spännande.
För första gången på många år har fokus har dragit iväg från AIK en smula, vilket känns väldigt skönt. I år kommer Malmö FF få enorm press på sig. Djurgården får visa att de klarar sig utan Källström och Bajen lurar bakom med några intressanta nyförvärv. Jag vet: det är en äcklig klyscha och den har lämnat min mun alldeles för många gånger, men: den här säsongen är det vår tur. Jag tror på Richard Money. Jag tror på truppen, även om det skulle kännas tryggare med en till back i truppen.
Sista åren har ofta känts som ett rent elände. Därför känns det så skönt att se bilder från AIK: s träningar, med massa entusiaster som hejar fram och sporrar spelarna. Jag inbillar mig att i alla fall någon av dem har läst Anne Franks dagbok och memorerat orden:
"Jag tänker inte på allt elände som varit utan på allt det underbara som skall komma".
