Fotboll Del II
Detta kan kanske bäst symboliseras textmässigt av förbundets häften "vän med bollen". Jag kan lova att alla klubbar i detta avlånga land har ett exemplar av denna. Tunn och luggsliten med hundöron eftersom den gått igenom de flesta av klubbtränarnas händer. Det har varit förbundets recept och medicin mot det som Laban kallade den tekniska underlägsenheten i de svenska lagen. Är då förbundets recept det som gett oss nya virtuoser i form av Zlatan och liknande företeelser?
Ser man till namnet kan man kanske hitta en del av sanningen i efternamnet Ibrahimovic. Tittar man sedan på den stadsdel han kommer ifrån blir mönstret ännu klarare (rosengård). Det finns idag i Sverige en stor del av det som kallas invandrare och de verkar ha en annan inställning till sport och då primärt forboll än vad man hade på min tid. Tittar man på många lags ungdomsverksamhet i storstäderna idag domineras många lag av pojkar med efternamn som jag knappt kan uttala. På min tid dominerade Andersson, Svensson och en och annan Jönsson. Numera är det Safari, Latoof och Demir som gäller i omklädningsrummet.
Är detta då något dåligt? Nej för tusan. Det verkar snarare som att dessa dels har höjt den allmänna tekniska nivån samtidigt som de har en lite annorlunda inställning till fotboll och träning. För dessa och även deras föräldrar verkar fotboll vara mer allvar än lek. Jag har själv sett pojklagsmatcher med inblandning av dessa och det är ofta rätt hätska händelser. Man tar det mer på allvar från dag ett och ser vinster som ett självändamål och det är kanske här det krockar redan från början. De flesta föreningar har någonstans en skrivelse där man påstår att ungdomsfotboll skall bedrivas enligt vissa sociala principer och att leken skall betonas. Krocken mellan detta synsätt och ovanståendes betonande av vinst redan från unga år går inte direkt hand i hand. Vi vet sedan länge att bara för att man är bra som ung ger inte omedelbart en stjärna i vuxen ålder. Vi vet också att den som idag förefaller talanglös kan i morgon bli stjärna. Jag behöver väl bara säga Flygare och Karim så vet de flesta malmöbor vad jag pratar om.
Så vad skall vi göra? Skall vi bara luta oss tillbaka säga att fotbollen har trots allt siffror som den bara kunde drömma om för några år sedan och att tycka att allt är lysande? Jag tror att vi skall gå en medelväg. Med spelare som Anders Svensson och Zlatan i landslaget har en förvandling börjat att ske. Vi går allt mer bort från det som idag kallas gruppen till det mer individuella. Detta kan även ses på den inhemska arenan där mest pengar vinner. Spelare har inte längre samma känsla för klubben som man hade tidigare. Varumärket "klubben" bärs allt mer av dess supportrar medan spelarna är utbytbara.
Supportrar är till stor del men inte allena män. Låt oss hoppas att oberoende av kön på både sig själv och barnen tar dom till en klubb i närheten av sitt hem för att fostra och utbilda en ny generation av spelare.
jahlm@hotbrev.com
