Jag förstår frustrationen
Idag har jag läst om AIK´s ekonomiska läge och om Hammarbys minskade supporterengagemang på läktarna.
Visst kan man vid första anblicken känna en viss skadeglädje över de svarta tidningsrubrikerna som skriker ut "Kris hotar knäcka AIK".
Men innan vi går vidare måste jag först lägga in en brasklapp. Är dessa uppgifter korrekta? Det återstår att se. Men vore jag i Sanny Åslunds kläder då skulle jag snabbt ut med ett klargörande. Det finns inget värre än när en beslutande person i sin älskade klubb svarar detta när oroliga supportrar frågar sig hur det är ställt:
"Vi har inom AIK AB som policy att endast uttala hos tre gånger per år när vi redovisar våra siffror. Bokslutskommunikén för 2003 lämnas torsdagen den 12 februari. Då kommenterar vi alla uppgifter rörande vår ekonomi, säger Sanny Åslund till DN".
Det är bättre med korten på bordet så fort som möjligt, då finns det större möjlighet för förståelse från de egna supportrarna och större chans att få hjälp med att reda ut situationen.
Vissa känner skadeglädje, men för mig är det en skadeglädje som ganska snabbt fastnar i halsen. Som alla säkert kommer ihåg så var vi vid avgrunden själva. För ganska exakt tre år sedan stod Henrik Appelqvist och berättade på ett informationsmöte om vår egen svarta ekonomi. Minns ni frustrationen och maktlösheten?
Jag citerar mig själv från den 22 februari 2001:
"Måste medge att jag med förundran har sett på alla turer runt Hammarby det senaste halvåret och undrat var det "sunda förnuftet" tagit vägen. Alla som haft något att säga i frågan, har sagt det med omtanke och kärlek för klubben. Det betvivlar jag inte ett ögonblick på. Tyvärr har det ibland fått motsatt effekt. Kärleken till Hammarby är kanske på väg att ta död på den klubb alla säger sig älska. Skuldbördan (den ekonomiska) är så tung att den hjälpt till att trycka ner den eller de som råkar komma i vägen med andra åsikter än en själv. De må heta Farstamannen, Göran Paulsson, Börje Andersson, Ullskog, Anton, Björn Skylling, Nätverkare, Freud, Bajen Fans, Håkan Willner, Klacksparkens vänner och så vidare. Passar inte galoscherna då djäklar.
För de som inte har varit riktigt insatta, har det säkert känts frustrerande och svårt att hänga med i svängarna. Kraften, engagemanget och kärleken till klubben har varit så stark att det ibland har gått överstyr. Precis som det ibland gör mellan man och kvinna".
Vi som själv varit nere i spagat vet hur det känns och av den anledningen har jag svårt att uppbåda någon större glädje över det som nu sker i AIK.
- Hur kul vore det att missa våra derbyantagonister och de fantastiska publikmatcherna som blivit synonymt med fotbollsmatcher mellan våra bägge lag? Jag vet inte, kanske jag börjar bli gammal?
Sedan tycker jag inte man ska sitta på sina höga hästar för det går så snabbt utför nuförtiden. Den tiden är förbi då ett svenskt lag kunde prenumerera på topplaceringar år ut och år in. Spelar kommer och går, det är bara "Hella" som består, med en hastighet som får MTV klippen att verka gå i slow motion. De lag som idag har god ekonomi kan, om det skiter sig, själva vara nere i spagat om ett par år om man inte ser till att hålla hårt i pluskan.
AIK ett lag som i likhet med Hammarby har ett stort antal hängivna supportrar, därför hyser jag inget tvivel om att de reder ut den besvärliga situation de befinner sig i. Det är bara att hoppas att de reder ut problemen tillslut utan att kopiera vår egen bedrift med att vinna allsvenskan samma år som krisen och turbulensen var som störst.
Flyta med utan att bidra
Nu över till ett annat ämne som signaturen "BajenMatt" satt på pränt på Bajen Fans hemsida. En tänkvärd krönika som jag plocka några valda delar ifrån:
Vi har en diskussion om trummornas vara eller icke vara, om en anglosaxisk eller sydeuropeisk/-amerikansk kultur på läktarna. Att säga att vi fortfarande är bäst är nog att sticka huvudet i sanden. Vad håller på att hända? Eller vad är det som händer?
Jag menar att det är ett problem som pågått en längre tid utanför idrottsklubbarna. Människor har inte tid eller ork att lägga ner på föreningsliv och annat ideellt arbete. Samma sak gäller även inom politiken, allt färre engagerar sig politiskt och låter andra sköta det. Utan att bli alltför akademisk så är det här ett klassiskt "free-rider" problem, man flyter med utan att bidra. Inom samhället låter man andra engagera sig för jag som individ gör ändå ingen skillnad. Översatt till Söderstadion betyder det en liknande inställning. "Jag behöver inte sjunga för de gör de andra så bra ändå." "Jag behöver inte följa med på bortamatchen för de är ändå så många. Jag gör varken till eller från".
Tro det eller ej, men en läktarkultur fungerar på samma sätt som en demokrati. Det är ett måste att alla engagerar sig och gör lite extra för att bidra. På samma sätt som det borde vara obligatoriskt att kunna namnet på vår statsminister borde det vara obligatoriskt att kunna sjunga "nationalsången" Just idag är jag stark eller Bajen va namnet.
Problemen började den kvällen du satte dig ner istället för att sjunga med i sången. Den gången du valde tv-soffan istället för bortamatchen. Det börjar med oss, allt börjar med oss och allt slutar med oss".
Det ligger mycket i "BajenMatts" tankar och en självrannsakan är nog det minsta man kan begära av alla oss som vill kalla oss stolta Bajare. Vill du läsa hela hans krönika så klicka på länken under bilden.
Vi syns i Bajenvimlet!
