Himmelsblå legender: Helge "Gripen" Bengtsson
Himmelriket utvidgar sin sektion Historiska avdelningen. Nu kan du också läsa om några av de riktigt stora spelarna i Malmö FF:s stolta förflutna under denna vinjett. Först ut är Helge "Gripen" Bengtsson, och vår ciceron är Himmelrikets altmeister Carlo.
”Carlo! Kom och hälsa på ett barnbarn till Gripen!"
Jag befinner mig på Skolgatans ölkafé bland himmelsblå vänner när jag hör Per Kindgrens uppmaning. Tillsammans med Per sitter alltså Helge "Gripen" Bengtssons barnbarn!
Tittar lite i smyg på honom som den MFF-unika person han faktiskt är. Den berömda linjalraka Gripen-benan i hans hår kan jag inte upptäcka. Spanar nyfiket granskande efter andra likheter. Påkläder honom i fantasin en gammeldags keps, knäskydd, handskar och en målvaktströja med en stor etta på ryggen, och visst… Nu ser jag…
Plötsligt tycks tiden ha stått stilla och jag tycker mig vara tillbaks i ett Malmö för länge sedan så långt ifrån dagens kosmopolitiska färgsprakande stad. Året var 1937. Guernica. Hindenburg fattar eld. Carmina Burana har premiär. Jussi Björling (den oöverträffade tenoren) gör succé i New York. Råsunda invigs med Sverige-England (0-4). I Tyskland rustas för krig. Men i Malmö rustades det för ett kommande storlag i fotboll. Årsmötet hade valt en avantgardist som ordförande i Malmö FF, en person vid namn Eric Persson. Ett val som garanterade att vår kära klubb fick en ledare som hade kraften, förmågan och ambitionen att så smått börja inleda marschen mot den absoluta toppen inom den svenska fotbollen.
I vårt mål samma år avlöses Henry Winberg av Helge "Gripen" Bengtsson, som nu inleder sin långa karriär i Malmö FF. Efter några säsonger med en tredjeplats som bäst så händer det. Det som snart skulle bli så vanligt i den allsvenska tabellen. Malmö FF vinner guld! En härlig försommardag bänkar sig Gripen och övriga MFF:are på klassiska restaurang Hasselbackens annex, Gubbhyllan, på det grönskande fagra Djurgården, för att fira föreningens första SM-guld. En nyskriven sång får sin premiär vid detta lämpliga tillfälle. "MFF:are är vi alla. Vi segra skall men inte falla". En fantastisk era har inletts.
I finalen i Svenska Cupen samma år besegras IFK Norrköping på ett fullsatt Råsunda med 4-3 i en match som länge betraktades som den bästa som någonsin spelats mellan svenska klubblag. Malmö FF, Eric Persson och Gripen Bengtsson hade för första gången skakat om segermaskinen IFK Norrköping och förebådat ett definitivt tronskifte.
Gripen blev svensk mästare ytterligare tre gånger innan knäskydden och kepsen lämnades inför gott år 1952. Men som den ur-MFF:are han var så fortsatte han länge med att arbeta som ledare i klubben.
I MFF-statistiken gällande antalet spelade matcher belägger han än i dag en elfteplats. Noterbart är att det finns fyra målvakter bland de femton i topp på denna lista, vilket bevisar att målvakter är troget släkte.
Det var en fröjd att ligga bakom Gripens mål på gamla IP. Att nästan på armlängds avstånd höra hur han mästerligt dirigerade Arne Månsson, Sven Hjertsson, Erik Nilsson och de andra försvarande spelarna. Hans sätt att läsa spelet var suveränt, värdigt en fältmarskalk. Möjligen beredde hans kortvuxenhet honom ibland bekymmer vid inlägg eller hörnor, men hans tajming när det gällde att veta när det var dags att lämna linjen var oöverträffad.
Där låg jag då match efter match bakom målet bland flera hundra skolpojkar som alla agerade bollkallar och hoppades att just jag skulle få bli den lycklige som skulle få returnera bollen till Gripen. Och visst kunde det hända någon gång, när MFF bara ledde lite så där ovanligt uddamålsknappt och tiden närmade sig matchslut, att vi segade litet med att återlämna bollen. Och visst tyckte vi väl då oss se ett leende i samförstånd hos vår egen målvakt – Gripen Bengtsson. För trots allt måste vi himmelsblå hjälpas åt, för: "MFF:are är vi alla. Vi segra skall men inte falla. De orden bör vi alltid minnas. Och ni ska se… hur lätt det går".
Gripen Bengtssons landslagsuppdrag blev inte många. Faktiskt bara en enda gång i en match mot Finland i slutet av fyrtiotalet där nästan hela laget bestod av MFF:are. Seger med 8-1, självklart med en sådan laguppställning. Anledningen till att han inte fick spela fler landskamper var att nationen då hade målvaktsbjässar som Torsten Lindberg och Kalle Svensson. Men kanske mest av den anledningen att Gripen stod i ett lag som var alldeles för bra. Ett MFF som var nästan omöjliga att besegra. Ett MFF som tack vare sin överlägsenhet inte tillät honom att få en mer framträdande roll. Helge "Gripen" Bengtsson blev min målvakt i Malmö FF.
Som så ofta på den tiden var han en egen produkt hämtad från de outsinliga talangkvarteren i staden Malmös arbetarstadsdelar. Låt vara att målvakterna sedan kunde heta Tore Svensson (charmören och mannekängen), Nisse Hult (den mest "Gripenlika"), Janne Möller (den störste), Jonnie Fedel, Mattias Asper, Jonas Sandqvist med flera. Låt vara att de hette något annat än Helge, låt vara att de såg annorlunda ut. För mej är de ändå Gripen Bengtsson lätt förklädda. Det var ett privilegium att vara barn i Malmö på Gripens tid. I min samvaro med FV-bröderna kommer ofta minnena från den tiden fram. För många av oss var det kanske materiellt knapert, men på söndagarna var det fest. Jag vet när jag möter andra gubbar på Stadion att de liksom jag bär på dessa minnen inom sig. Kanske bekräftar vi det med ett leende och en nick. För vi vet att på söndagarna klockan 13.30 var vi där och stöttade. Bakom Gripens mål.
