Tjena, lever du än?
Det vilar något skamligt och kladdigt över att ”inte orka” gå på match, och mellan väckarklockan och matlådan knackar meningslösheten på dörren.
I dag stiger Malmö FF till väders för att senare landa på Cypern. Med i bagaget finns dessutom två fripassagerare från Himmelriket. Sol och bad, tänker jag. Lucky, lucky bastards, tänker jag. Nåväl, de kommer med all säkerhet att jobba röven av sig, både spelare och herrar Byfors/Möller. Själv jobbar jag också röven av mig, men med motsatt MFF-effekt så att säga.
Jag har inte vant mig ännu; vid att jobba heltid och sätta klockan och ta ansvar och hålla deadlines och luncha på bestämda tider. Inte så att jag vantrivs med mitt jobb, tvärtom, men det inkräktar plötsligt på mitt fotbollsintresse på ett sätt som det var länge sedan jag märkte av. Som sjukskriven slacker, arbetslös drönare eller deltidsjobbande tidiga mornar fanns det alltid tid till både stakethängande och obskyra avresetider till främmande städer. Idag ser det annorlunda ut.
Trots att min arbetsgivare har överseende med mitt fotbollsbehov, så räcker de egna krafterna inte till. Veckan som gick kan tjäna som ett strålande exempel. Tisdagskvällen skulle i vanliga fall varit vikt för en inför-rapport och snokande efter andra små väsentligheter på nätet. Nu orkade jag inte ens fram till datorn, utan föll ned i soffan och kollade åttondelen i CL mellan Valencia och Zlatan. Dagen därpå träningsmatch mot Örgryte. Jag lämnade jobbet strax innan klockan tre, bara för att inse att benen inte bar mig hela vägen fram till Heleneholm. Kvällen tillbringades i soffan framför åttondelen i CL mellan Manchester United och Lille.
Inget fel på dramatik eller kvalitet i någon av nämnda tv-matcher, men det är förlamande att inte kunna eller orka följa Malmö FF på det sätt jag vant mig vid. Det jävligaste av alltihop är att det är mest brist på ork, snarare än förpliktelser med arbetstider. Men sånt bär förstås emot att erkänna. Det vilar något skamligt och kladdigt över att ”inte orka” gå på match.
I fredags fick jag höra av en kollega att Skoog var skadad. Jag hade ingen aning. Det är ju en sån sak jag ska berätta för andra, inte tvärtom. Det är nästan så att jag börjar fasa för att träffa fotbollsintresserat folk. Hur ska jag kunna hänga med i samtal om Vinzents kantlöpningar eller Gabriels placeringsmissar, veta vem som sa vad om vem i hotellpoolen på Cypern. Man halkar snabbt efter. Rädslan växer för att bli kölhalad för sina dalande kunskaper och obefintliga up-to-date inflik i konversationerna. Godis- och kaffekuponger kanske kan ge mig den där extra energin att åtminstone ta mig till kick-off i Baltiska nästa vecka, men fan vet.
Jag gissar att det hela bottnar i skräcken över att Svensson har blivit en Svensson. Jag är kanske på väg att bli en så kallad marginalsupporter. Och mellan väckarklockan och matlådan knackar meningslösheten på dörren. Livet som förvärvsarbetande är ett fotbollsfientligt tilltag, men jag avvaktar med uppsägningen. Skulle situationen sedan visa sig bli som första strofen ur ”Klämkäck” med 16 Blåsare Utan Hjärna, ja då är det antagligen hög tid.
Knäpper på TV’n i ren hysteri
och får se en film med Loffe i
Går nervig på gatan möter en vän
Han säger – Tjena, lever du än?
