Robin Nilsson blir bara bättre och bättre
Molnen skingrades och solen tittade fram under MFF:s eftermiddagspass som bjöd på tvåmålsspel på fullstor plan.
I vanlig ordning är vi försenade. Vänstertrafiken förvirrar och Möller är kanske ingen storartad kartläsare precis. Men på något outgrundligt sätt hittar vi rätt till slut.
Väl framme har laget nått sluttampen på en passningsövning. Det handlar om flyt i passningarna, timing är det där ledordet som följt med i Åkebys kölvatten sedan han kom till klubben och som upprepas som ett mantra. Åkeby är aktiv, ryter när passningarna inte är perfekt avvägda och nog hårda, och är samtidigt inte sen att berömma när något ser bra ut.
En ganska stor grupp småskadade spelare löper med Greger och Dahan en bit bort. Det är Labinot Harbuzi, Jon Inge Höiland, Niklas Skoog, Yksel Osmanovski, Johan Andersson och Anes Mravac. Jag kan tyvärr inte riktigt redogöra för deras exakta skadestatus men klart är att Yksel bara känner sig lite överansträngd, och att både Labinot och Mravac är mycket nära full träning. Värre är det med Höiland, Skoog och Andersson som troligen inte kan räkna med spel den här veckan. Jag lovar att bena ut skadeläget med Dahan längre fram.
Jag pratar lite med Skoog under träningen. Han är på gott humör. När Ofere har öppet läge men skjuter högt över skriker han: ”Fore!!” varpå det där sköna retstickeflinet uppenbarar sig.
När skadan kommer på tal säger han sig vara lättad över att det är muskulärt, och han berättar att rehabträningen gått betydligt bättre än förväntat. Skönt, Skoog är en spelare som vi behöver.
Åter till träningen. Sören deklarerar spel på fullstor plan. Elva mot elva alltså. Lagen som möter varandra ser ut så här:
Gröna: Håkan Svensson / Philip Milenkovic Anders Andersson Gabriel Christian Järdler / Robin Nilsson Daniel Andersson Ulrich Vinzents / Ola Toivonen / Junior Jonatan Johansson
Svarta: Jonas Sandqvist / Rauol Kouakou Jimmy Dixon Daniel Theorin Behrang Safari / Daniel Sliper Jocke Nilsson Marcus Pode / Jari Litmanen / Edward Ofere Guillermo Molins
Nu förväntar ni er kanske klassiska kommentarer som, ”det smälldes på som fan” eller, ”folk skrek och svor åt varandra,” ”det kastade vattenflaskor och krossades koner” - naturliga inslag från en träning nära inpå den allsvenska premiären. Men faktum är att det finns knappast något sånt att rapportera om. Spelarna verkar harmoniska just nu. Det är högt tempo och kvalitetsmässigt hög nivå på spelet, men de där signifikativa urladdningarna är ovanligt få.
Matchen är jämn, spelet böljar fram och tillbaka med ett litet övertag åt de gröna. Framför allt är det försvarslinjerna i båda lagen som imponerar och då särskild de båda lagens härförare – Dixon i svart och Anders i grönt. Dessa två räknar jag helt sonika med att få se tillsammans mot AGF och/eller Örebro.
Det är tillknäppt, varken Jari eller Toivonen lyckas luckra upp motståndarnas försvar för att hitta in med de där riktigt farliga bollarna. I Jaris fall handlar det om att han inte lyckas göra sig spelbar i tillräcklig mån och beträffande Toivonen tycker jag att han håller tillbaka lite, väljer det säkra före det osäkra, så att säga. Han göra få misstag men slår ovanligt många bollar i sidled för att vara hängande forward.
Matchbilden präglas överhuvudtaget av få misstag och fullt godkänt spel, men man saknar kanske det där lilla extra.
Det är då Robin blir en storlek större. Just som man tänker att man liksom saknar något, höjer sig det här blott 19-åriga ungdomsproffset från Österlens vidder en bit över alla andra. Hans närkampsspel är hiskeligt, glidtacklingar så klockrena att de är en fröjd att beskåda. Han ger sig in i dueller och en rese som Ofere flyger som en vante.
Men allra mest glädjande är nog att hans passningsspel, positionsspel och bollbehandling är så bra. Han hittar fram med en fin genomskärare som friställer Junior vars avslut går tätt utanför. Han vågar sig på att utmana motståndarna. De där konstruktiva egenskaperna som defensivt hårdföra mittfältare av Robins typ ofta saknar, finns där. De som gjort exempelvis Schwartz och (förlåt mig kära himmelsblå bröder) Mild till så framgångsrika spelare.
Jag sträcker mig till att säga att Robin kommer få speltid den här säsongen och det är inte dåligt för en nittonåring som ingår i Sveriges i särklass bredaste fotbollstrupp. Som grädde på moset är det Robin som avgör den här ”matchen”, han gör det på egen hand dessutom. Driver med boll i hög fart, tar sig förbi en spelare och avslutar med ett stenhårt skott som smäller i stolpen och fångas upp av burgaveln på motsatt sida. Matchen slutar 1-0 till de gröna.
Träningen avslutas med ett magsupande intervallpass under Agne Bergvall. Alla skadefria spelare deltar utom en. Jari Litmanen – han skjuter straffar på ett tomt mål en bit bort. Det säger kanske något, eller inte. Hur som helst är jag full av tillförsikt vad gäller hans fortsättning i klubben efter vårt samtal med honom i förmiddags.
