Gnaget från sidan. Akt 1, Scen 2
Där vår hjälte förlorar sig i resonemang om mittfältare, upptäcker att han är oförmögen att drömma om spelarförsäljningar samt tycker att tränare gärna får vara lite märkliga. På scenen:Pavey och Rubarth, Wilton och Dulee, Roffe Z och Marcelo Bielsa. Tommy Söderberg står i kulisserna med ett travprogram i handen.
Mats! Mats! Rubarth och det enorma mittfältet
Så var de äntligen tillbaka, Mats! Mats! Rubarth och Kenny The Energizer Bunny Pavey. Om jag får ihop det rätt har vi med en skadefri trupp följande spelare som har spelat på ett AIK-mittfält: Tjernström, Johnson, Özkan, Rubarth, Haynes, Stephenson, Åhman-Persson, Bengtsson, Figueiredo, Mendes, Hulsker, Sandberg, Gerndt, N. Carlsson, Per Karlsson, Tamandi, eh ja. Vi säger så här, följande har ännu inte (vad jag vet) spelat på mittfältet: Örlund, Westberg, Markus Jonsson, Patrik Karlsson, Miran Burgic och Rönning. Summa summarum fyra utespelare varav två är nyförvärv för i år.
Vad säger då det? Det förstärker bilden av ett tränarteam som är oerhört flexibla i sitt matchande samt har en väldigt tydlig grundläggande spelidé. Eftersom AIK bara blivit uppkäkade av motståndet två gånger (Bajen x2) sedan storförlusten mot Boden sommaren 2005 kan man dra slutsatsen att Norling och Novakovics approach är rätt.
Jag blir oftast misstänksam mot ”etablerade sanningar” samtidigt som jag blir lycklig och positivt inställd till de som når framgång på annorlunda sätt, utanför dessa sanningar. Där är vi nu. AIK 2007 är väldigt långt ifrån repliker som ”han fick spela på en ovan position”, ”vi jobbar bara med att sätta försvarsspelet nu” eller ”det är inte nu vi ska vara bra”.
Vad det än är som AIK gör annorlunda så är jag oerhört imponerad av resultatet. Jag kommer att återkomma till det här längre fram när jag fått se laget spela igen. Efter att ha tokläst matchrapporter och lyssnat på kunniga åskådare nöjer jag mig med att konstatera att vi inte är bättre än såhär nu.
Wilton och Dulee är här och nu
Det har blivit en iallafall halvt etablerad sanning på den allsmäktiga gästboken att Wilton och Dulee kommer att ”säljas för en massa pengar i sommar”. Varför tänker jag inte spekulera i, men väldigt många inlägg har genom åren innefattat önskedrömmar om att de bästa AIK-spelarna ska säljas.
Eftersom jag är lite konstig har jag inte riktigt kopplat. Jag vet att affärsidémässigt så ska våra killar inte ”vara nöjda” med att ”bara” spela i AIK. De ska utvecklas här och sedan gå och göra succé i Premier League eller, gudarna förbjude, Eredivise samtidigt som Gnaget och riskkapitalisterna får en avkastning på sin investering. Jag är intellektuellt helt med på det. Men det finns inte chans att jag sitter och hoppas på att vi ska sälja våra bästa spelare. Inte för att jag är en världsfrånvänd idealist. Eller ja, det kanske jag är, men jag är inte fundamentalt marknadsfientlig på något sätt.
Säger som såhär, jag älskar fotboll. Jag älskar att se AIK spela fotboll. Om AIK får en massa pengar för någon så kan de pengarna ändå inte hoppa upp och fintnicka samt fördela bollar med schwung och elegans, inte heller kan de pengarna rycka förbi och dra ett vristskott ribba in eller felvända slå en sån där diagonalpass mitt emellan två backar och friställa en ytter. De kan köpa en annan spelare som kan göra samma sak, visst, men just här och just nu är den spelaren inte en AIK-spelare. För att summera, det kan vara förbannat förvirrande att älska ett fotbollslag.
Den obegripliga tränaren
Efter en stunds självrannsakan har jag insett att jag alltid fallit för tränare som uttrycker sig annorlunda, gärna på ett sätt som förbryllar utomstående eller som helt enkelt får de flesta att tro att de förlorat förståndet. Jag kan fortfarande le brett åt Tommy Söderbergs olika travuttryck, ”Det är lyster pälsdräkt på killarna idag” och minns fortfarande vilket hån han fick utstå från delar av etablissemanget (klasskamp!) för sitt sätt att vara.
Idag kan vi se uttrycken ”vinnarskalle” och ”ända in i kaklet” varje dag på samma sportsidor som förlöjligat honom. Tommy förändrade vårt språk. Vår gamle seriesegrartränare Roffe Z var även han en mytomspunnen citatmaskin med en, ska vi säga, mycket öppen syn på vilka ord som passade ihop med varandra. Misstänker att en googling på citat och hans namn skulle ge en hel del för den hågade.
Fler exempel, den argentinske demontränaren Marcelo Bielsa, ni vet han som ledde Argentina till en sistaplats i Dödens Grupp i VM 2002. Han vann senare OS 2004 varefter han sa upp sig. Han vankade oftast muttrande av och an med blicken ned i marken och verkade inte medveten om att det pågick en match några meter ifrån honom. Jag har aldrig sett en ledare agera på det sättet. Dessutom spelade hans lag (han vann argentinska ligan med Velez Sarsfield två-tre gånger beroende på hur man räknar) alltid samma tokoffensiva 3-3-1-3.
En annan favorit är Johan Cruyff som under en intervju släppte den retoriska vätebomben ”om jag viljat att ni skulle förstå så hade jag förklarat det bättre”. Samtliga hade ett otroligt stort fotbollskunnande som de dessutom kunde förmedla till de som betyder något, nämligen spelarna. Rikard Norling är på god väg att bli en ny favorit, även i den här avdelningen. Däremot går alla MFF-tränare som har problem med procenträkning tvärbort, hur märkliga de än må vara i övrigt.
Scen 3 börjar när som helst. Du hinner gå på toa.
Fade to black.