Jakten på Allsvenskan, dag 443
Om naivitet och supporterdepression.
Vad är egentligen en supporter? Krävs det optimism och till och med en smula naivitet för att vara en sann anhängare av ett lag? Eller är den sanna supportern den bittra ”realisten” som aldrig räknar med att få något att glädjas över?
Ibland blir jag mörkrädd när jag läser i forumen på IFK Norrköpings fansidor på nätet. Åsiktskontrasterna mellan olika skribenter är så oerhört stora, trots att vi alla (i alla fall på pappret) är anhängare av samma idrottsklubb. Det finns uppenbarligen inga regler för hur en sann supporter ska vara. Eller gör det det?
Bonniers svenska ordbok definierar supporter på följande sätt:
Supporter: Ivrig anhängare och beundrare av idrottsklubb eller dylikt.
Att alla forumskribenter är ivriga anhängare av IFK Norrköping råder inget tvivel om. Mer tveksamt är det om de flesta beundrar IFK och verkligen håller klubben i sitt hjärta. Många skribenter spyr dagligen sin galla över klubben. Den vanligaste ”ursäkten” för att ständigt håna och klampa på sitt lag är att man är en "luttrad realist". Man påstår sig ha blivit besviken så många gånger att man har slutat kunna se positivt på fotbollstillvaron. För mig låter detta som en depression, visserligen en udda sådan, men ändå en regelrätt och svårhanterlig depression. IFK Norrköping har trampat sönder supporterns hjärta och gjort det trasigt och kallt. Vad jag vet behandlas inte den typen av depressioner med varken psykofarmaka eller terapi. Istället krävs det nog mirakulösa insatser på planen för att bota denna mycket beklämmande sjukdom. Stackars människor! Mirakulösa fotbollsinsatser är ju det sista de tror på....
Jag har inget svar på hur dessa supportar ska botas. Jag känner mig dock säker på följande: pessimismen (depressionen) får aldrig förväxlas med realismen.
Pessimism är att håna varje nyförvärv innan de ens satt foten på Norrköpings fotbollsmark. Pessimism är att känna ett trängande behov att ständigt sprida sitt missnöje till andra. Pessimism är att bit för bit sluta älska den klubb man är en del av för att resultaten, nyförvärven och organisationen inte är till hundra procent tillfredsställande.
Realism innebär att inte sätta målen för högt, att inte övervärdera materialet. IFK-Norrköping har två raka fjärdeplatser bakom sig i Superettan. En realistisk målsättning måste därför kunna vara en topplacering i årets superetta. En orealistisk (och kanske naiv) målsättning skulle kunna vara serieseger (även om jag som är ganska korkad ser det målet som allt annat än ouppnåeligt). Vad gäller nyförv har IFK under åren i superettan haft minst en ny spelare som lyckats varje säsong. En realistisk tro borde därför kunna vara att minst ett av de nya tillskotten kommer tillföra något extra till laget. En naiv tro skulle vara att alla nyförvärven kommer göra dundersuccé. Men när jag tänker efter, fan vet om inte Blomberg, Samuelsson, Bamberg, Racu och Omekanda tillsammans kommer göra IFK Norrköping till superettans starkaste lag...
Naivitet anses ofta vara lite smutsigt och dumt. Jag har svårt att förstå det resonemanget. Finns det något vackrare än fotbollsfanatiker som stöttar och tror på sitt lag även när det ser nattsvart ut? Jag tycker supporterkulturens finaste egenskap är den blinda och aldrig upphörande tron på mirakel. Det är de ivriga anhängarna och beundrarna av IFK Norrköping som tillsammans med laget banar vägen fram till allsvenskan.
Fast kanske är det så att även naiviteten behöver tyglas ibland? Att alla depressiva uttalanden på forumen skapar en sorts status quo, kanske till och med en sorts grupprealism? Jag vet inte. Jag vet bara att IFK Norrköpings supportar är och ska fortsätta vara en grupp med ett och samma mål:
IFK Norrköping ska tillbaka till allsvenskan!
Ingen ”luttrad realist” i hela världen kan ändra min tro på att det målet snart kommer att uppfyllas!
28 dagar kvar till seriepremiären.
1598 dagar sedan degraderingen.
