Tack och adjö Thom Ålund
Först och främst vill jag klargöra en sak – jag har alltid gillat Thom Ålund. Jag har uppskattat hans lugna attityd, hans arbete med de yngre spelarna och hans förmåga att agera motpol till Linderoths buttra framtoning. Dessutom kan ingen ta ifrån honom hans framgångar som spelare.
Just därför känns gårdagens besked om hans avgång extra tråkigt. Just därför känns sättet han gör det på extra tråkigt. Dagen innan laget ska åka på årets kanske viktigaste träningsläger. Dagen innan den vecka då laget skulle svetsas samman, dagen innan detaljerna skulle finslipas, dagen innan formen skulle toppas. Istället tvingas nu Hammarby och Tony Gustafsson börja leta en ersättare. En ersättare som sen ska slussas in i arbetet och komma in i gruppen.
Folk i allmänhet ogillar förändring. Saker och ting ska vara som de alltid varit. Allting var bättre för och alla nymodigheter bemöts med skepsis. I synnerhet verkar det här gälla fotbollsspelare. Fotbollsspelare verkar leva i någon sorts liten bubbla, i sin egen verklighet, där ingenting ska förändras.
I Hammarby stavas förändringen Tony. Tony har svept in över Årsta och Torvalla, om inte som en orkan så åtminstone ett värmländskt yrväder. Nya tankar, nya ideer. Det här faller inte alla i smaken och resultatet blir att det gnälls. Personer som är vana att få allt serveras på ett silverfat blir helt plötsligt irriterade och börjar gnälla när det begärs att de ska plocka undan efter sig i matsalen eller att de ska vistas på arbetsplatsen i mer än två timmar per arbetsdag.
Tony har sina visioner och han sätter sin prägel. Det här uppskattas inte av alla och det kan man kanske förstå. Men en sak är otroligt viktigt – det är Tony som bestämmer och då håller det inte att det springer runt massa småpåvar och motarbetar honom. Ska det här lyckas och inte sluta i ett monumentalt fiasko gäller det att förändringarna genomförs fullt ut och att vi inte fastnar i något mellanting som ingen är nöjd med.
Jag förväntar mig inte att en fotbollsspelare i dagens värld ska ha ett hjärta för klubben. Det är bara att inse att majoriteten av dem inte skulle vara här idag om det inte vore för att Hammarby betalar väldigt bra med svenska mått mätt. Vad jag däremot förväntar mig är att de som avlönas av klubben är lojala mot densamma. Att de gör sitt jobb, att de lägger ner lite energi och att de inte snackar skit om klubben.
I år har det visat sig att alla inte delar min uppfattning. Att Jeff Aubynn planerade att lämna klubben som Bosman förstod jag i samma minut som han skrev på, så har han agerat under hela sin karriär. På sätt och vis förstår jag den girige Göteborgarens, cash is king helt enkelt. Samtidigt har jag också full förståelse för klubbens agerande – varför ska vi satsa på någon som inte vill satsa på oss? Vad jag däremot inte accepterar är allt snack i media, allt baktalande av Tony som uppenbarligen sprids av någon som sätter Jeffs intressen före klubben. På samma sätt har jag väldigt svårt att acceptera Thom Ålunds agerande.
Jag vet inte vad Thom Ålund förväntade sig. Kanske trodde han sig vara den naturlige ersättaren när Anders Linderoth försvann. Kanske trodde han att det skulle bli ett mer delat ansvar och ledarskap med Tony. Kanske känner han sig förbigången och sviken av styrelsen. Det skulle i så fall förklara de bittra kommentarerna. Thom som så ofta lyfts fram som en man med klubben i sitt hjärta, som en ikon, en äkta trötjänare lämnar när han behövs som mest. Dessutom gör han det på sämsta möjliga sätt .
Om nu Thom känner att motivationen var på nedgående så borde han ha gått tidigare. Han borde ha lämnat tillsammans med Anders. Han borde ha sökt sig till en annan klubb och försökt hitta sin motivation där. Nu har han istället satt Tony, laget och klubben i skiten. Dessutom väljer han att insinuera att det är något annat som ligger bakom, att han ”ogillar den riktning klubben tagit”. Vad Thom och många andra nere på Årsta verkar glömma är att det inte är de som styr den här klubben – det är vi. Vi, medlemmarna, har valt inriktning. Vi har valt styrelse och vi har valt målsättning.
Jag måste säga att jag är jävligt besviken på Thom. Vad vill han uppnå genom sitt agerande? Varför tycker han det är viktigt att kritisera klubben? Det är desutom inte första gången Thom baktalar föreningen och ledningen. För inte så länge sedan medverkade han i Fan Tv och gjorde ett liknande utspel. Självklart ska vi ha högt i tak men samtidigt bör interna angelägenheter skötas internt.
Jag kan respektera personer som står för sin sak, som tar ställning och som står fast vid sina principer. Thom däremot mumlar i skägget, säger A men inte B och går. Om det nu är något som är väldigt fel borde Thom stå upp och informera oss som är klubben. Om det inte är så borde han helt enkelt hålla käften. Dessutom – om nu Thom inte tror på den riktning klubben tagit varför begär han då att bli omplacerad? Varför står han inte för sina åsikter och säger upp sig? Nu ska han istället smyga runt i organisationen och göra ”punktinsatser”, det känns inte som en bra lösning för någon.
Det här kan inte tolkas som något annat än ett medvetet beslut för att sätta käppar i hjulet för Tony. Thom har genom sitt val försvårat och underminerat Tonys roll som chef, han tvingar folk inom organisationen att lägga energi på annat än det som just nu är viktigt och framförallt han har försämrats lagets möjligheter till en lyckad inledning i allsvenskan. Tyvärr överskuggar det i mina ögon det mesta han gjort under sin tid som ledare i klubben.
Vad kan vi lära oss av allt det här? Det finns två uppenbara lärdomar: först och främst att en huvudtränare alltid ska få välja sin egen assisterande tränare. Men också en lärdom som vi tyvärr allt oftare måste svider desto mer - lojalitet bland de aktiva är ett utdöende begrepp även bland de som har ett Hammarbyhjärta.
