Gnaget Från Sidan. Första akten, Scen 3
Där handlingen utspelar sig på så exotiska platser som Kamratgården, Ruddalen samt Estadio Ciudad de La Plata. IFK Göteborg har inga pengar kvar men vill börja spela Ajax-fotboll ändå, Dala styr uppspelen på Ruddalen och avslutningsvis tar vi en kort sväng över till Argentina och hälsar på hemma hos Riquelme. Scenen inleds med en monolog skriven av Daniel Mendes spökskrivare där vi fokuserar på Mendes favoritaktivitet.
Mendes och Målen
Daniel Mendes gillar att göra mål. Daniel Mendes gillar att göra många mål. Fula mål, vackra mål, långa mål, rödhåriga mål, tjocka mål, viktiga mål, träningsmatchmål – sånt spelar ingen roll för vår lille brasilianske Inzaghi.
The Big Nowhere – IFK Göteborg på väg mot ingenstans
Veckans Rapport från Frånsidan ska handla om laget som för tio år sen hade ett eget kapital på 100 miljoner, var vana vid Champions League och hade spelare som Stefan Rehn, Teddy Lucic, Andreas Andersson och Håkan Mild i spelartruppen. Idag är Håkan Mild sportchef och Stefan Rehn förste- eller andretränare beroende på vilken veckodag det är. Det egna kapitalet för året förväntas bli runt en miljon och det vankas rättegång för skattebrott framåt maj. Den finansiella och juridiska biten lämnas nu abrupt därhän, återstår fotbollsbiten.
IFK har för mig alltid varit det lag som tagit den svengelska modellen så långt det gått. Långa bollar, hög press och vinna bollen högt, fasta situationer, evighetsmaskiner på mittfältet, snabba spelvändningar (som hette kontringar förr om ni minns), press med understöd och ett hårt arbetande kollektiv. Riskminimering. Under Erlandsen fortsatte detta med viss framgång, stor framgång kanske till och med. Nu har IFK en förste- eller andretränare (bestämmer Rehn eller Olsson?) som pratar om att IFK ska spela Ajax-fotboll.
Ajaxmodellen är fotbollsfilosofiskt diametralt motsatt den tidigare IFK-modellen. Nu vet jag inte om den där intervjun med Rehn betydde att IFK helt skulle anamma Ajax spel, däremot var det tydligt att det var dit Rehn ville nå. Vill resten av ledningen det? Svengelskt 4-4-2 har länge varit en stor del av IFK:s identitet. I IFK:s träningsmatcher har de spelat 4-4-2. IFK har förhållandevis få toppspelare kvar, de har signat om Ölme och Bengan, bra spelare som Mourad kommer gå som Bosman (vad det verkar) medan Hjalmar Jonsson är mer eller mindre ordinarie. Trots att karln tillhör Elfsborg får jag hålla med om uttalandet att IFK verkar agera som om marknadsekonomin inte finns. Roger Gustafsson kan säkert fortsätta utveckla unga bra fotbollsspelare men har IFK-publiken verkligen tålamod med ett lag som inte tillhör den absoluta toppen? Förra årets publiksiffror tyder inte på det. För att överträffa AIK:s publiksnitt förra året får man lägga samman samtliga fyra göteborgslag.
Mannen som ska lyfta årets IFK mot tabellens höjder spelade för två år sen sin första seniorsäsong i kvartersgänget Majorna i division fem och förra året i landets fjärde högsta division för Lärje/Angered. Han heter Mathias Ranegie, är 22 år och har 47 i skor. Forward. Mer om honom senare.
Denna text är en omarbetad version av en artikel på Blowitbloggen baraben.com. Du hittar den här:
http://ifkgoteborg.blogspot.com/2007/02/erlings-analys-aik.html
Nästa vecka: Gais – när är det för sent att förstärka?
Veckans Dala
Match mot Frölunda i deras debutsäsong i Allsvenskan. Ruddalen är en fotbollsplan med läktare som på den tiden höll division fyra-nivå. Det var kul att se AIK där, den fåtaliga publik (det har vi på träning!) som hittat dit var ganska tystlåten av sig så man hörde allt snack ute på plan. Minns inte att själva spelet var någon höjdare men då klev Dala fram och visade att han inte hade en landslagsplats på grund av sitt precisa passningsspel. Han får bollen några meter utanför eget straffområde och tittar upp. Det finns inga med- eller motspelare på egen planhalva, Frölunda har fallit hem med hela laget och täcker upp för den långboll de vet ska komma. Dala tar några kliv framåt och ser sig omkring. Han fattar ett beslut om att tjonga upp den centralt, gör ansats och klappar till bollen. Snedträff.
Bollen far studsande ut över sidlinjen på egen planhalva, femton meter från närmaste medspelare. Ruddalen vaknar till liv, alla, även spelare i båda lagen, skrattar och applåderar. Dala bara ler, håller upp händerna och vänder hem mot straffområdet för att fortsätta göra det han gör bäst, försvara. Jag tror aldrig jag älskat honom mer än just precis då.
Argentina! Argentina! Argentina!
Eftersom vi har ett avtal/dialog/samarbete med argentinska spelarmäklare tänkte jag fylla ut med lite text som inte direkt behandlar AIK under försäsongen. Vill du bara läsa AIK, sluta läsa nu.
Idag blir det Riquelme mot Veron i La Revancha. Förra säsongen slutade Estudiantes och Boca Juniors på samma poäng i argentinska ligan. En avgörande final spelades som Estudiantes, med kapten Juan Sebastian Veron vid rodret, vann. Anmärkningsvärt eftersom de då inte slagit Boca på elva (!) år. Min idol Riquelme har gjort sig omöjlig (oklart hur) i Villareal. Nu är han utlånad till Boca och så blev det så att Riquelme som offensiv mittfältare hamnade mot Veron som som vanligt spelade mer tillbakadraget. För att anknyta till Olas uttalanden om det argentinska samarbetet kan man, efter att ha sett knappt tio matcher från ligan, lugnt påstå att spelare som spelat på den här nivån generellt vore en tillgång i Allsvenskan. Matchen avgjordes av tre mål från linebackern/centertanken och tillika före detta Estudiantes-spelaren Martín Palermo, varav ett efter vacker slowmotion-assist från Riquelme.
Slutresultat: Boca 3 Estudiantes 1.
Veckan efter La Revancha gjorde Palermo ett hattrick. På åtta minuter. Plus ett mål till. Lite mer om argentinsk fotboll kan det nog bli framöver, då med lite mer fokus på spelsätt och likheter/skillnader med svensk fotboll.
Nu är för övrigt Argentina, för första gången, rankade etta i världen av FIFA.
Paint it black