19:10: Dr. Åke(r)by - eller hur jag lärde mig att älska fotbollssäsongen
"En fotbollssäsong är i mångt och mycket en kamp, ett ständigt vägande fram och tillbaka. Vissa säsonger trillar den varma känslan helt ur vågskålen och spolas ut i rännstenen för att ersättas med skyltar om närmaste vägen till allsvenskan."
Så kommer det smygande. Det lätta illamåendet, den lilla klumpen i magen. En klump i magen som i år kommer att finnas där från sjunde april till tjugoåttonde oktober. En gnagande känsla som finns där för att påminna mig om att närsomhelst kan världen implodera i becksvart mörker medelst en Trelleborgskontring eller en tjongboll som studsar illa på Söderstadion. Känslan av att veta att oavsett hur glad jag är eller hur vackert Stockholm än må vara på somrarna så kan allting slås i tusen bitar på två gånger fyrtiofem minuter, plus paus. En paus där jag intalar mig själv och diskuterar med dem som sitter runt omkring mig att: ”kan vi bara göra ett snabbt mål så…”.
Ovan nämnda klump/känsla brukar alltid finnas där hos mig under pågående fotbollssäsong. I år har den dock kommit lite tidigare än väntat. Jag tror inte att det beror så mycket på att jag är rädd att det ska gå så fruktansvärt dåligt, utan att jag är rädd att det ska göra det igen. Om ni förstår skillnaden.
För att vara bland det roligaste som finns är det enorma mängder ångest inblandat i att ens liv är så tätt sammanlänkat med ett fotbollslag.
Hur står jag ut då? Frågar jag retoriskt, för nog anar ni att jag sitter på ett svar. Jo, det finns en annan känsla också, ett skönt pirr i magen. En känsla som när den får upplevas i sin renaste form är som att luftens syrehalt har höjts. Fåglarna kvittrar vackrare än någonsin, gässen i Pildammarna är rätt söta ändå, och Stockholm är vackrare än någonsin. Och allt som krävs är en Anderssonsk glidtackling, en brasiliansk chip och en äckligt disciplinerad finsk avslutning. Eller varför inte en misslyckad straffområdesdribbling av en målvakt från Bjuv.
En fotbollssäsong är i mångt och mycket en kamp, ett ständigt vägande fram och tillbaka. Vissa säsonger trillar den varma känslan helt ur vågskålen och spolas ut i rännstenen för att ersättas med skyltar om närmaste vägen till allsvenskan. Andra säsonger krossas det mörka under en glaciär av gyllene känslor som till slut till slut till slut sveper in hela ens värld i ett våtvarmt guldomslag. Då är det inte svårt att veta hur man ska må.
Sen är det de där försäsongerna där det vippar fram och tillbaka lite för mycket, för osäkert. En olustig känsla som får till följd att doften av guld långsamt vädras ut och pustar av en sjunde plats förruttnelse får mig att nervöst undra om jag kommer ha en smak av aska eller nektar i oktober.
För att ni ska förstå ungefär hur det här vägandet fram och tillbaka fungerar så kan jag som exempel ta att två förluster på Cypern, mot ett danskt andradivisionslag och en allsvensk nykomling – ungefär vägs upp av att en person nära laget säger att han aldrig sett truppen i bättre stämning.
