Krönika: Nya tider, gammal mentalitet?
Det har varit mycket snack om Boatengs inställning och attityd till träningen på sistone. Jag har börjat undra om inte detta är den första stora kulturkrocken vi håller på att få uppleva. I och med Bosman och den europeiska transfermarknadens död så har svenska klubbar fått ett helt annat utbud av spelare att välja på.
Det är inte längre några dussinspelare som letar sig hit, istället är det spelare som kan tillföra någonting extra.
Byt ut Piracaya och "Bobigol" mot Boateng och Afonso. Skillnaden är som natt och dag. Men det är inte bara fotbollsunderhållningen som ökar i Allsvenskan i och med dessa förvärv. Det är ny mentalitet som smyger sig in, inte bara via dessa spelare utan även underifrån. Spelare med en annan syn på fotboll än den vi fått uppleva och som vi lärt oss att älska.
Borta är Tipslördags dominans, istället är det spelare som Ronaldo, Totti och Henry många har som förebilder. Även de flesta av oss sitter och trånar efter ett liknande spel och spelare i Allsvenskan. Men är vi beredda på att ta konsekvenserna som kan uppstå?
Det ställer helt nya krav på våra ledare, föreningar men även på våra spelare. Djurgården har anammat den nya tidens mer tekniska fotboll, och har också inkasserat två guld. Alltfler lag försöker spela ett snabbare spel längs marken och letar efter nya spelartyper. Men i samma takt som svensk fotboll har blivit mer underhållande och teknisk så har vi tappat placeringar på den internationella rankingen.
Detta har fått många experter, krönikörer och folket på läktarna att reagera. Men frågan är om vi inte ska ge det lite tid? Rom byggdes inte på en dag, inte ens Arsene Wenger byggde Arsenal på en säsong. Våra tidigare framgångar i Europa har knappast tillkommit tack vare en bländande teknik och offensivlusta. Många gånger har det varit taktiskt disciplinerade lag med en vilja att jobba för laget.
Så frågan är om vi ska ta ett steg tillbaka i utvecklingen och spela som Örebro så fort vi möter lag från andra länder, eller om vi ska våga närma oss Europa med europeiska metoder. Jag vill påstå att vi trots allt inte är så långt ifrån i Europa som vi gärna vill göra gällande.
Att berömma Dif känns som att svära i kyrkan, men tyvärr så är det en nödvändighet. Djurgården var väldigt nära att slå Partizan Belgrad, och jag tror att de hade lyckats om de hade haft lite mer rutin och självförtroende. De förlorade på grund av en alltför stor respekt på bortaplan samt Isakssons orutin. Vi får inte glömma att de trots allt spelade lika i två matcher mot ett lag som senare kvalade in till Champions League, även om de knappast gjorde något större väsen av sig i huvudturneringen.
Personligen tycker jag att svenska lag ska fortsätta utveckla fotbollen och ta de chanser som finns att stärka sina lag med spelare som verkligen kan tillföra någonting. Det är guld värt för unga svenska spelare att få se och identifiera sig med spelare som Boateng, Ijeh, Afonso med flera på hemmaplan.
Men då måste vi våga ta till oss deras syn på fotboll och allt runtomkring. Många av de spelare som nu kommer till Allsvenskan har meriter från stora turneringar och berömda ligor. De har stor erfarenhet och jag hoppas att vi kan lyssna på deras åsikter och kanske ta till oss en del. Skapa en blandning av våran fotbollsfilosofi som har framgångar i bagaget och deras sätt att spela fotboll. Kanske är det våran chans att ta oss ut i Europa igen. En blandning av det bästa från två fotbollsvärldar.
För att återknyta till Boateng så bör man komma ihåg att Boateng var lite av en "Once in a lifetime opportunity" för AIK. En spelare av hög kaliber, ett köp som inte var möjligt för bara några år sedan. Den inställning han sägs visa upp är såklart inget drömscenario för någon. Visst hade vi nog sett en vilja och attityd som Mjällby hos Boateng, men nu är det inte så. Boatengs attityd och inställning till hård vinterträning ses av oss som brist på disciplin och hjärta till laget. Men är det tack vare, eller trots, hans attityd som han gjorde mål i Champions League vid arton års ålder?
Så vad kan vi egentligen begära utan facit i hand? Vad är rätt och vad är fel? Ska vi skola in Boateng i den svenska fotbollsskolan och klappa händerna när han går in och klyver allt i sin väg när det är minusgrader och snö på Skytteholm? Eller ska vi våga lita på att han vet hur han ska kunna nå Champions League igen? Nu påstår jag inte att vi ska ge Boateng fria tyglar och göra precis som han vill, men kan ska vi vara mer lyhörda och förstående gentemot en spelare med de fantastiska meriter som han faktiskt har. Han är ingen trettiofemårig Gascoine, han är blott 20 år. Ett år yngre än t.ex. Källström.
Jag är tämligen övertygad om att Boateng inte stannar hela kontraktstiden i AIK, utan blir såld för ansenlig summa pengar. Det handlar om att få ut så mycket som möjligt av honom under den tid han är här. Vad som är bäst för Boateng är det nog få som vet. Han vill till Premier League, men det finns inga genvägar längre. Det är upp till Boateng själv om han vill nå sina drömmars mål.
***
Den första februari i år har AIK sålt hela 6225 årskort, det är en minskning med endast 116st årskort jämfört med samma period förra året. Visst kan man bli smått imponerad av Malmös otroliga försäljning av årskort som redan nu har spräckt 10.000-vallen. Men frågan är om inte detta håller samma klass. Trots avsaknaden av stora nyförvärv under vintern och topplaceringar de senaste säsongerna så ligger vi faktiskt på samma nivå som förra årets toppnotering. Skällsordet medgångssupporter har aldrig känts mer främmande.
Det är dock inte bara här hemma som vi har ett bra publiksnitt, det står sig även ganska bra ute i Europa. AIK placerar sig på en 82:a plats i klubbtabellen som baserar sig på 2002-2003 års publiksnitt. Årets bästa publiklag i Allsvenskan, MFF, återfinner vi på en 78:e plats i samma tabell.
Det är inte heller enbar AIK och MFF som imponerar i Europa. Även Allsvenskan gör väsen av sig. Förra årets publiksnitt i Allsvenskan hamnade till slut på smått fantastiska 10.208. Förutom att det är det högsta publiksnittet sedan 1965 så innebär det att vi är den nionde bästa ligan i Europa, publikt sett. En fullt godkänd placering med tanke på vårt lands storlek och bristande framgångar i de internationella turneringarna.
Välkommen till 2004 års verklighet. Det som många trodde var en fluga -98 har visat sig bli en religion. Det finns egentligen inte så mycket som talar för att det hela ska vända. Fler och bättre spelare spelar idag i de Allsvenska klubbarna och pengarna börja så sakteliga smyga in i klubbornas skattkistor. Riskkapitalistbolag finns det i överflöd av, senaste lag att försöka värva spelare med riskkapitalister i ryggen är Örgryte.
Det finns inte heller mycket som talar för att utvecklingen ska stagnera. Hammarby får utökad kapacitet på Söderstadion, Kalmar är tillbaka i svensk fotbolls finrum och lag som Helsingborg och Göteborg lär kunna höja sina publiksnitt inte minst tack vare uppmärksammade spelarköp.
***
"Det är inte så att Malmö står och faller med Malmö FF. /./ och det är inte alls naturligt för inflyttade eller deras barn att omedelbart leva eller dö för Malmö FF. Och så finns det ett framgångsrikt hockeylag som heter Mif." - En intressant återblick på MFF:s väg till framgång finns att läsa i Offside 1/2000. Skriven av Mats Olsson, ganska intressant att läsa nu när vi har facit i hand.
***
Vi har visat att vi kan höja vårt publiksnitt i motgång. Det är bara att hoppas att Dif och MFF gör det också.
