Gästkrönika: Markus Hankins om Gamla Ullevi
Lyssnar jag riktigt noga så tycker jag mig höra eländet bräka - "ha ha, du kan stå där på ståplats hopklämd som en konserverad makrill i flera år framöver".
Man passerar Gamla Ullevi i skymningen och ser att rucklet fortfarande står kvar helt orört. Ryktet om miljonupprustningen verkar inte ha nått Gamlas väggar än för visst tycker jag mig se betongläktarna hånle åt mig när jag passerar.
Lyssnar jag riktigt noga så tycker jag mig höra eländet bräka - "ha ha, du kan stå där på ståplats hopklämd som en konserverad makrill i flera år framöver". Änglarnas förslag till förändring tynade snabbt bort från verkligheten.
Nu ska vi få lite extra toaletter, men självfallet ska sponsorerna få nya mingelområden under sin läktare, gud vet att de är viktigare än vi som stått på ståplats sedan 1980-talet.
Men men, vad ska man göra som fotbollsnostalgiker, är vår framtid att kollektivt överge ståplatsläktarna i engelsk stil för att ge plats åt vackra all-seaters med tredubbla biljettpriser? Jag personligen tycker att fotbollens ståplats har en helt annan dimension, en dimension som ger även trasproletariatet en chans att gå på fotboll, ger vanliga arbetare möjlighet att ta med barnen på allsvensk fotboll med det älskade Blåvitt utan att totalt ruinera sin månadsekonomi.
Om ni någonsin besökt hockeyborgen ett par utsparkar mot Liseberg från Ullevi så vet ni hur fenomenet Frölunda blivit rikt. Man har gjort en "publiktrade". För 15 år sedan var det riktigt billigt att besöka Scandinavium, och den så kallade ståplatspubliken höll även till här om vinterhalvåret. Det var ett sjuhelvetes tryck på läktarna och den berömda "hela hallen"-stämningen lyfte Otto Hasek och gubbarna mot stordåd. Idag är biljettpriserna mångdubbelt höjda, och numer är det närmast omöjligt för en vanlig arbetande far eller mor att ta med sig barnen på hockey utan att på sikt spara ihop till helkvällskalaset.
Och på något sätt är det samma utveckling som Blåvitt och fotbollen går mot, men balansen mellan komfort och ökade biljettpriser får väl aldrig skena iväg som i England där en fotbollsbiljett i andraligan idag lätt går på 400-500 kronor? Är det värt att gnälla om ökad komfort och jävliga ståplatser om svaret på problemen från klubbarnas håll är att bygga all-seaters? Jag vill ha min ståplats kvar.
Under vintern har vi Blåvita bevittnat ett helt "ogöteborgskt" spektakel som Härdsmälta och resten av murvlarna fortfarande får mördarblick av när det nämns.
På löpande band, med över 500 fans samlade i samma sal blev journalist efter annan totalt dissad av vår nya ordförande påhejad av Bingo-Lasse. Krönikörerna tog så illa upp av detta att man snart ett halvår senare kan läsa i deras kåserier om hur hemsk upplevelsen var för alla inblandade.
Mellan raderna kan man nästan förstå att "nu fan får Blåvitt skylla sig själva när vi häller skit på föreningen hela det här året".
Men eftersom vi av tidningarna fått levererade sanningen om att Ijeh både är usel och överskattad, att han utan fenomenet Skoog är ofarlig och att Martin Ericsson var vårt sista hopp i anfallsväg, så är det väl dags för oss Blåvita att helt enkelt lägga oss ner och dö? För Torbjörn vet att GP har koll på svensk fotboll, för varför skulle de annars anställa en krönikör efter Janne Hansson som är urgaisare? Vi vet ju alla att havets bottenskrap både är ärorikast i fotbollshistorien och troligast storlag i framtiden? Utan Härd och gais skulle svensk fotboll kollapsa.
Utanför Gamla Ullevi i onsdags kväll stod igår en man i 30-årsåldern och ritade på ett stort block utanför huvudentrén. I min hast glömde jag att fråga om han tillhörde någon stor arkitektfirma anställd av Got Event som var där för att kopiera entrén från gamla Gamla till den nya hemliga superarena som skall byggas över Heden.
Den kan ju förståss ha varit en arkitekts- eller konststuderande som skriver C-uppsats på "jävliga ruckel" eller nåt.
Ja, kontrasterna mellan "Ijeh-show" på Storan och Alex typiska "Blåvitt-presentation" var ju självfallet ännu en mumsbit för de hungriga vid datorn fastväxta GP-murvlarna. Tyvärr så ville grabben inte bli upprörd över det fruktansvärda tilltaget mot Alex, utan han var så
irriterande att han bara hyllade Blåvitt. Hur kul journalistik är det att hylla en klubb som är stadens mest framgångsrika genom tiderna? Nej fy fan, sånt kan man inte skriva i tidningen.
Efter en rask promenad från Gamlas jaktmarker kom jag fram till innerstadens andra Fotbollstempel. Nej, inte Nya Ullevi för det är ingen fotbollsplan, snarare en friidrottsvall på steroider. Jag talar självfallet om Heden.
På grus- och numer plastplanerna så har vi en perfekt bild av vårt Göteborg. Här det talats om att byggas lägenheter, parkeringar och bandyarenor så har fotbollen hela tiden överlevt alla påtryckningar utifrån. Fotbollen som bakom murarna av husen "Öster om Heden" låter ungdomslag och korplirare få spela på planer i gott skick mitt inne i stadens absoluta kärna. Det är ett fotbollsarv som vi måste beskydda och värna om, för när fotbollen börjar tvingas ut i förstäder och förorter försvinner fokus på att det är genom fotbollen som tiotusentals ungdomar årligen får hopp om ett bättre liv. Fotbollen får aldrig underskattas som förälder för de barn som är ute på driv i våra skolor och splittrade familjer. Idrotten är idag ofta det räddningsplank som tidigare samhället i övrigt tog hand om.
Därför är det värt att såhär innan allsvenska
säsongen lyfta på hatten åt alla de ungdomstränare, materialare och eldsjälar som får fotbolls- och idrottsklubbarna att fungera i vårt fenomenala idrottsland. Tänk på det nästa gång ni passerar en träning på Heden, att det inte bara är fotboll som spelas på planerna. Det är minst lika mycket en uppfostringsanställt med bollar och dobbar. För att inte tala om att det är den Blåvita framtiden. Jag minns hur jag och polarna för många år sedan stod på Heden i mycket somrigare tider än i onsdags kväll och hejade på Cliff på Gotia Cups planer.
De ungdomar som sliter i mörkret idag, är morgondagens stjärnor i vårt älskade Blåvitt. Så ta med kaffetermosen efter jobbet och kom ner och se våra ungdomar träna på Heden eller Kviberg. Det är att bejaka framtiden, för A-truppen får ni ändå se hela året på rucklet som kallas Gamla.
