Om en väntan som snart är förbi...
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Om en väntan som snart är förbi...

Efter en lång och tröstlös väntan, är det nu äntligen dags för Allsvensk premiär. Vad skulle dock en Allsvensk premiär vara, utan en lång och tröstlös väntan?

Den svenska vintern är skoningslös. Inte nog med att man får pulsa runt i vitt puder, att man får ha på sig kläder som motsvarar sin egen kroppsvikt, och att man får plaska runt i små hav när det där vita pudret övergår till snöblandat.  Man riskerar dessutom att bryta nacken på det hala underlaget, och som om inte det vore nog befinner sig hela Sverige och alla sportblaskor i något sorts hockey-fnatt. Den svenska fotbollssäsongen är stendöd under 5 månaders tid. Är det då konstigt att vintern är deprimerande, och att man lider av en så otrolig abstinens?

Visst var det skönt när det tog slut den där novemberdagen i höstas. Blåvitt hade gjort sin sämsta säsong på flera år, och vi var nog många som tyckte det var bra att säsongen var till ända, så att vi fick chansen att starta om på nytt. Faktum var att vi egentligen inte hade så mycket att spela för de sista omgångarna, och en viss mättnad kunde märkas även på planen. Det tog dock bara några veckor efter säsongens slut innan abstinensen kom smygande. Då befann man sig mitt i det ruggiga vintermörkret, och april kändes avlägset. Väldigt avlägset.

Vi fick uppleva den kanske mest döda Silly Season någonsin. Blåvitt gjorde i princip klart med alla sina nyförvärv i höstas, och de flesta andra klubbarna verkade göra detsamma. Vintern kändes nu ännu längre, och april ännu mer avlägset. Under tiden spelades det hockey i vanlig ordning, dag efter dag, vecka efter vecka, och tidningarna hann fortfarande inte med att skriva om så mycket annat än hockeyn. På säkert avstånd för att inte kunna minska abstinensen var de stora ligorna mitt uppe i sitt seriespel. Henke, förlåt Manchester United överraskade genom att ligga på tryggt avstånd i topp före Chelsea, och i Italien krossade Zlatan, förlåt Inter allt motstånd.

I februari började dock ett visst hopp infinna sig, och den enorma abstinensen skulle samtidigt bli ännu större. Det började snackas fotboll igen, och allt fler började längta efter värmen och Allsvenskan igen. Djurgårdarna tjatade på AIK och vice versa. Real Malmö såg ut att redan ha vunnit Allsvenskan på pappret i vanlig ordning, GAIS var tydligen bäst i stan, Helsingborg skulle bli lika bra som United med Henke på topp, och i Borås var det stora samtalsämnet en stor Pinocchio i en rondell.

Vi Blåvittsupportrar drogs med många frågor. Skulle den nya tränarkonstellationen kunna blåsa nytt liv i laget och publiken? Skulle Ranégie ta med sig sin målfarlighet till Allsvenskan, eller skulle steget bli för stort? Skulle Karisik nå upp i sin fulla potential, och prestera gammal god form? Skulle Bjärsa och Ragnar utgöra nästa i raden av starka mittbackslås i IFK Göteborg? Skulle Selakovic äntligen få visa sig vara den där skyttekungen han faktiskt en gång har varit? I april och framåt skulle vi få svaren, och när det så småningom började diskuteras laguppställningar och taktik var abstinensen absolut på sin topp.

Det är den här abstinensen, och den långa längtan efter Allsvenskan som gör att man mår så bra just nu. Nu nalkas det nämligen premiär, och det är nu i dagarna som man verkligen inser att väntan inte bara är av ondo. Det är under den här perioden som alla kan tro på mirakel. Det är under den här tiden som förhoppningarna och längtan byggs upp. Det är den här tiden som utgör grunden i det stora draget runt Allsvenskan, och som gör att Allsvenskan blir så intressant, år efter år. Vad UEFAs ranking än vill säga. 

Det är nu, och 6 månader framåt, som vi ska få belöningen för vår långa och trogna väntan. Förhoppningsvis består den slutliga belöningen av Guldpytt på Kamratgården. 

Den som väntar på något gott...
Nu är den väntan över...

Per Holmberg2007-04-04 23:00:00
Author

Fler artiklar om IFK Göteborg