Linus Sunnervik: Johan Arneng har hela Djurgården på sina axlar
Nedräkningen fortsätter... Nu återstår ynka två dagar till premiären och tempern stiger. Det har blivit dags för Linus Sunnervik att presentera sina tankar om säsongen som bygger extra mycket kring en spelare.
Experterna talar ofta om att de inte riktigt vet vart de har Djurgården i år. Svårbedömda insatser i träningsmatcherna, över huvud taget inga stora rubriker på försäsongen, varken positiva eller negativa, inte heller några tunga förluster eller sprakande nyförvärv. Förutom den nya tränarduon, där ena halvan är en "hästslaktare från Island", har media lagt störst fokus på Quirino – misslyckas han i år igen är det ju helt fantastiskt roligt att skriva ytterligare trettio artiklar om. I vilket fall som helst har många duktiga spelare, som visserligen sänkte sina marknadsvärden i fjol, hamnat rejält i skymundan. Mattias Jonson var kanske allsvenskans hetaste spelare när han anlände, nu bortglömd i ett mittengäng. Johan Arneng, länge landslagsaktuell, nämns aldrig i diskussionerna om de bästa mittfältarna i ligan. Det kan vara farligt att underskatta Djurgården, som har många gubbar kvar från guldåren, som vet vad det handlar om när det drar ihop sig, och som kan prestera när det gäller. Det känns betryggande på ett sätt, och att samtidigt få slå ur underläge är aldrig fel.
Men länge visste inte jag heller var Djurgården stod i år. Satte förväntningarna ganska lågt i början. Men efter måndagens match ändrade jag min uppfattning. Glädjande nog spelade Djurgården mer än sällan som i forngamla dagar med ett ganska kvickt och bollsäkert, rullande mittfält, vilket var bra gjort på den halvtaskiga planen. Man ägde stundtals matchen, vågade hålla boll som man aldrig gjorde förra säsongen, och skapade många chanser. Siggi och "Pålle" lovade tidigt att sätta sin prägel på laget – och de har lyckats. Dessvärre saknas skärpa i de avgörande lägena. Spetskvalité. Vi som var på matchen mot TPS Åbo fick se en glimt av det när Lance Davids gick på genombrott, gjorde sin gubbe med en tvåfotare och avslutade distinkt i hörnet. Sådant vill vi se mer av i år.
Många faktorer måste spela in för att Djurgården ska lyckas i år. Dembo måste spika igen i viktiga matcher och göra en och annan idioträddning, truppen måste vara någorlunda skadefri, helst ska det blir en bra start på säsongen och nerverna måste hållas i styr. Men den verkliga nyckeln till framgång i år för Djurgården ligger i att Johan Arneng fungerar. Laget bygger sitt spel kring en fyrbackslinje med offensiva ytterbackar, fem offensiva spelare som kan byta positioner och varvas, samt balansspelaren. Johan Arneng utgör en tredjedel av laguppställningen, mer eller mindre, och ingen i laget har varken fler eller viktigare arbetsuppgifter på planen än han. Johan ska vara städgumma, vinna bollar och andrabollar, hämta boll från backlinjen, ge understöd i press, backa upp i defensiven när ytterbackarna går offensivt, men också kunna agera spelfördelare och inte minst styra hur de fem gubbarna framför honom ska uppträda i defensiven. Inget ont mot Markus Johannesson men Johan Arneng är vinnarskallen nummer ett i Djurgården, no doubt, och hade han inte varit så fruktansvärt tävlingsinriktad hade han burit lagkaptensbindeln. Han är också spelaren med högst högstanivå. När Johan skadades i returen på Råsunda mot Partizan Belgrad var matchen redan förlorad. Det läskiga är att ingen kan ersätta honom i dagens Djurgården.
Så gå för fan inte och skada dig nu, Johan, du har hela Djurgården på dina axlar.
Säsongens...
...Genombrott: Enrico
...Flopp: Quirino
...Nyckelspelare: Johan Arneng
...Målkung: Mikael Dahlberg
...Slutplacering: 3
