Leyton Orient - Hartlepool
Inför Halmstads BK - Helsingborgs IF
De nyss uppsatta uteserveringarna står tomma, vinden viner, vi letar fram en extra halsduk innan vi går utanför dörren och det rapporteras om snöfall i Småland och Östergötland under natten, kort sagt - det är vår! Och med våren kommer förstås den allsvenska premiären (eller om det är tvärtom). För oss HBKare innebär det i år en eftermiddag på Örjan mot en av våra favoritmotståndare, HIF.
Nytt år, delvis nytt lag
Försäsongen har ur HBKs eget perspektiv varit bra - men är nöjd med den uppladdning man har haft och de experiment man har färetagit sig, och man är nöjd med den offensiva prioritering man har gjort. Vi supportrar har sett ett lag som ser mer harmoniskt ut än på länge, och ett lag med bättre bredd och spets än för ett år sedan. Men vi har också sett ett lag som har gått mållöst från de tre sista träningsmatcherna, och förlorat två av dessa med uddamålet. Dock har vi förtröstan - träningsmatcher är och ska vara en helt annan sak än tävlingsmatcher.
Vi har fått se några förändringar i laget sedan i höstas. Förutom tre intressanta nyförvärv - av vilka åtminstone målvakten Bahne spelar från start mot Helsingborg - har Tommy Jönsson flyttat ut från mittförsvaret till en nygammal roll som vänsterback. En åtgärd som för bara ett par år sen förefallit snudd på hädisk, men som i ljuset av Peter Larssons talang och förmåga känns självklar. Därutöver har Dusan Djuric under de senaste matcherna testats som höger yttermittfältare i den nya mittfältsdiamant som HBK ställer upp med. Han rapporteras ha fungerat mycket bra där (mot MFF var han planens bäste spelare) och kan komma att starta till höger i premiären. I så fall lär det bli Andreas Johansson som tar den offensiva mittfältsrollen. Ante har varit lysande i vår och kan komma att få en viktig roll under den kommande säsongen.
Ett slipat mittfält
Mittfältsdiamanten, ja. I fjol var HBKs offensiv ett sorgligt kapitel som fick oss att ligga vakna intill ottan med taktiktavlan i högsta hugg för att lösa gåtan om de uteblivna målen. I år vill man mota en eventuell Olle i grind med en mer offensivt pragmatisk grunduppställning. Denna går i princip ut på att man har fem utespelare med främst defensiva uppgifter, och fem offensiva. Utöver fyrbackslinjen ligger en central mittfältare djupt och skyddar försvaret, medan de tre övriga mittfältarna har framför allt offensivt fokus. Yttrarna ska ha högre utgångspositioner än förut, och den offensiva spetsen ska ligga strax bakom anfallarna. Nyckeln till det här systemet är givetvis ett fungerande och säkert passningsspel - man vill inte tappa boll vid mittlinjen med fem spelare högt upp i banan. Målet är att dels kunna få med mer folk i anfallet - och därmed fler alternativ - och dels att kunna etablera fler långa anfall.
De skadeproblem som har plågat HBK sedan silveråret 2004 har inte helt försvunnit, men situationen är ljusare än på länge. Tommy Jönsson är äntligen helt frisk, och det kan komma att ha enorm betydelse för försvarsspelet. Hasse Mattisson har haft fortsatta problem med sina vader, men är uttagen i matchtruppen och kommer sannolikt att starta. De som fortfarande går skadade är Conny Johansson (ryggproblem), Emil Jensen (snart i full träning efter korsbandsskadan från förra året) och Joel Johansson. I övrigt rapporteras stenhård fokusering på skadeförebyggande träning från Örjans Vall.
Släkten är värst
I startelvan finns flera spelare med mer eller mindre tydlig anknytning till dagens motståndarlag. Magnus Arvidsson spelade där tidigt i sin karriär, Mikael "Gus" Rosén gick dit efter guldet 2000 och Martin Fribrock chockvärvades till HBK inför 2005. Och så givetvis Ajsel Kujovic. Klippansonen hade HIF som sitt favorutlag under hela sin barndom och får nu starta sin första riktiga allsvenska säsong med att fördriva den gamla demonen. Det sägs att ett par heta strutar fungerar bra i den här sortens exorcism...
Helsingborg på Örjans Vall brukar innebära storpublik. Till premiären 1993, då båda lagen gjorde sin comeback i toppen, kom över 13 000 personer till ett vårvarmt Örjan (HBK vann med 3-0). Vädret sägs bli bra även i år, men tyvärr krockar matchen med V65 på Halmstadtravet, och de båda tillställningarna lär ta en del publik ifrån varandra. En realistisk gissning är nog att publiksiffran letar sig en liten bit över 7 000. Du är på plats, eller hur?
Känn din fiende
Så var står HIF i år? Vi som såg dem leka med Rosenborg i Royal League i vintras var beredda att ta gift på att det här laget skulle vinna Allsvenskan 2007, men en hel del vatten har hunnit rinna under Järnvägsbron sen dess. Luton Shelton och Andreas Granqvist har försvunnit, ett helt fång afrikanska, svårbedömda, nyförvärv har tillkommit och Henrik Larsson har försvunnit och återvänt från ett litet äventyr i Manchester United. Inte ens Stuart Baxter vet vad han ska tro, så HÄB ska inte vara förmätna nog att tro att vi kan fälla ett vettigt omdöme om laget. Däremot har vi talat med engagerade supportrar till klubben och tagit reda på vad de tror.
Försäsongen, vänsterkanten och post-Luton
Helsingborgs försäsong har varit, hm… trevande. På grund av sena värvningar, Henkes bortavaro (Man Utd) och diverse spelares landslagsuppdrag under våren har laget inte kunnat mönstra något som liknar en trolig allsvensk startelva förrän i genrepet mot Elfsborg (0-1). Detta sätter naturligtvis spår.
Vänsterkanten var 2006 års kanske största problem i HIF och startelvan mot Elfsborg var i stort densamma som förra årets, minus Wigan-utlånade Andreas Granqvist och den jamaicanske supersprintern Luton Shelton, numera i Sheffield United. Alltså, samma manskap som hade problem på vänsterkanten förra året finns kvar på samma vänsterkant i år. Och mycket riktigt, problemen kvarstår.
Argentinske vänsterbacken Franco Miranda glimtar till i vissa matcher och då med fina offensiva kvalitéer, känsliga fötter och precisa inlägg, men alltför ofta uppvisar han defensiva brister som får olympiapubliken att sätta, tja, spättekakan kanske, i halsen av oro. Och även om herr Baxter inte säger det rent ut så skulle han nog föredra maliern Adama Tamboura på platsen, men tvingas prioritera bort honom på grund av regeln om maximalt tre icke-EU-spelare på banan samtidigt. Självklart saknar HIF-publiken Christian Järdler, även om det inte är politiskt korrekt i Helsingborg att tråna efter en svikare som han (numera i värste rivalen Malmö FF).
Framför Miranda återfinns finländaren Fredrik Svanbäck som trots en relativt stark höstsäsong 2006 inte direkt är HIF-fansens kelgris. Långt ifrån. Och visst, en publikfriande spelstil kan Svanbäck inte anklagas för att ha, men möjligen har han delvis oförskyllt blivit den syndabock som vissa onyanserade supporters ju så gärna utser. För den gedigna arbetsinsats han allt som oftast står för borde möjligen värderas högre.
Vissa skulle hellre se att någon av anfallarna flyttas ned till vänstermittfältspositionen, andra föredrar Andreas Dahl. Men Dahl-ivrarna får förmodas vara förhållandevis sällsynta nuförtiden, sedan 2004 har hans utvecklingskurva gått i stå. Vänsterkanten blir en prioriterad uppgift för Baxter att få ordning på.
Nyförvärven
Vi kikar lite på de mest intressanta nyförvärven. Franskalgeriern Samir Beloufa är nämnda Granqvists ersättare. Han har det europeiska spelsättet i sig vilket borgar för en relativt enkel ”inskolning”. Han tros mycket riktigt gå rakt in i startelvan och kommer högst sannolikt sköta sig bra.
Beniniern (heter det så?) Razak Omotoyossi stärker upp anfallsbesättningen och var också den som matchades bredvid Henke i matchen mot Elfsborg. Han är en i stora stycken annorlunda spelartyp än Shelton och det kan väl, som det brukar, vara både positivt och negativt. Övervägande negativt om du frågar mig. När spelet gick i baklås förra året så kunde HIF alltid förlita sig på långbollarna mot Luton och det fanns inte en back på norra halvklotet som slog honom på fingrarna i en löpduell. Utan Luton, med Omotoyossi, försvinner det alternativet och de medföljande enkla målen.
Men toppduon Henke/Omotoyossi är troligen bara aktuell i det fall mittfältaren Babis Stefanidis skada visar sig vara av det mer varaktiga slaget, vilket innebär att förra årets främste målgörare, rwandiern (hm..?) Olivier Karekezi (11 mål) tar plats till höger på mittfältet, vilket i sin tur…
Äh, detta blev krångligt. Så här:
Om Stefanidis skadad:
Karekezi hmf
Omotoyossi anf
Om Stefanidis frisk:
Stefanidis hmf
Karekezi anf
Omotoyossi avb
Så.
Isländske mittfältaren Olafur Ingi Skulason har intressanta meriter på papperet men kommer troligen inte få mycket speltid. Istället känns veteranen Andreas Jakobsson och blott 20-årige succémannen McDonald Mariga som det självklara cmf-valet. Framför allt Mariga är värd ett omnämnande som den som fyllde den befarade luckan efter Atiba Hutchinson oväntat snabbt och enkelt. Uppköpsryktena har redan börjat surra och frågan är om Mariga blir kvar efter sommaren. Och vad gör HIF då? Kanske något spännande köp för de mååånga nya, friska Mariga-miljonerna. Nåja, den dagen den sorgen.
Utöver dessa nyförvärv ansluter zambiern Isaac Chansa (nej, jag avstår, det är för enkelt) i juli. Om honom vet jag intet och kan intet skriva.
Bara en kortis om superlöftet Andreas Landgren, nyligen a-kontrakterad egen produkt. Vi med allt högre hårfästen och begynnande ölmagar minns den vänsterfotade teknikern och tillika superskytten Sven-Åke Landgren som en artist av stora mått i det sena åttiotalets HBK. Gissa en gång. Rätt gissat. Det ryktas förresten att mustaschen är ett minne blott.
Cotonou
Och så Cotonou-avtalet. Visst är det uttjatat, men det är svårt att ducka ämnet helt. Ni känner till det i stora drag, men vad tycker helsingborgarna? Jo, de mer extrema tycker att allt är en konspiration, att förbundet medvetet ”straffar” HIF retroaktivt för att de avstod från att tvångsdegradera klubben i samband med dess ekonomiska kris häromåret. Detta i kombination med förbundets vägran att låta HIF flytta sin hemmapremiär samt att Peter Graulund och Henke har drabbats av omotiverat långa avstängningar för diverse ojustheter ses som tillräckliga bevis för nämnda komplott.
De mer balanserade HIF:arna tycker nog mest att det är dumt att försöka bromsa en naturlig utveckling, att fotbollen inte kan särbehandlas jämfört med samhället i övrigt, att förbundet bara skjuter problemen på framtiden och att Cotonou-avtalet ändå måste respekteras på sikt.
Vissa mer självkritiska HIF:are kanske tycker att HIF:s ”uppstudsighet” gentemot förbundet mest är pinsam, att de bröstar upp sig för att försöka bevisa något, kanske att de är den storklubb som de så gärna vill vara men innerst inne känner att de inte är. Kanske skulle utomstående betraktare instämma, kanske inte.
Sammanfattningsvis, lagets chanser i år. Får de ordning på vänsterkanten och om målskyttet fungerar så blir de ett topplag. Annars inte. Om det räcker mot Bollklubben? Den som lever får se.
Avrundning
Så mycket för HIFarnas egna tankar. För vår del handlar 2007 om att ta tillbaka det som gått förlorat under 2005 och 2006. Till att börja med; känslan att HBK självklart ska tillhöra den övra tabellhalvan och att inget lag går säkra för den blåsvarta lagmaskinen. I som träden in på Örjans Valls gröna gräs ska känna i er själ att I låten hoppet fara. Så som det har varit, och så som det givetvis ska vara. HBK behöver bygga upp sin självkänsla, och det gör man bäst genom att prestera. Genom att realisera den enorma potential som legat och väntat på att realiseras lite väl länge nu. Våra rutinerade veteraner, våra rutinerade talanger och våra unga, färska talanger kan absolut klara av detta. Våren är hoppets och kärlekens tid, och själv tänker jag ge mig hän åt båda. Må så vara att jag kan komma att både förtvivla och försmäkta i höst, men jag tror verkligen inte det. Jag tror att det här blir bra. Och jag tror att HBK besegrar Helsingborg på Örjan i eftermiddag. Sanna mina ord.
Snart dags för avspark.
