Träningsintryck: "Vi blir bra i år"
Domarens visselpipa i matchen mellan Blåvitt och Landskrona BoIS förkunnade slutet på en säsong som man varken kunde säga bu eller bä om. Samtidigt som han blåste av matchen så blåste han igång starten av vår 100-årssäsong. Det jag skall skriva om är mina intryck av träningarna fram till den första träningsmatchen av densamma - mot VF, imorgon klockan ett.
Ruddalen, den andre december. Bengt Halse står, tillsammans med ett 30-tal supporters, och väntar utanför de låsta grindarna i grådasket. Väl inne på arenan kungör han att konstgräset minsann är föregående generation av det som för tillfället läggs ute i inomhushallen vid Kamratgården. Någon som med all önskvärd tydlighet visar att han trivs på den gamla mattan och sin före detta hemmaplan är Tomas Rosenkvist. Efter sju svåra år (nåja, två i alla fall) av skadeproblem är Rosen på ett precis så härligt spelhumör som man vill se honom.
Rosenkvist har ett rejält och välplacerat skott, det vet vi. Han är också förvånansvärt bra på att nicka och duktig en mot en, det vet vi också. Men jag tror nog att Tomas främsta egenskap är hans huvud, och då menar jag inte huvudspelet. När jag tittar på fotboll, och framförallt då på en enskild spelares prestationer på plan så sätter jag mig omedvetet och till det bästa av min förmåga mig in i spelarens situation. Jag försöker förutse vad jag tror är det bästa sättet att hantera en given spelsituation. Med Tomas Rosenkvist får jag sällan rätt. Hans sätt är oftast överlägset. Om det beror på att han är oberäknelig eller att jag är korkad lämnar jag till er att bedöma, men själv väljer jag det första alternativet. Jag hoppas att Tomas får vara hel och agerar likadant under säsongen, i så fall har vi en stark kraft att tillgå som våra motståndare antagligen räknat bort.
I december var Rosen allt som oftast en fröjd att skåda, men han var inte ensam. En spelare som, i blåvita kretsar, höjts till skyarna efter några enstaka inhopp i A-lagssammanhang är Oscar Wendt. Tillsammans med Rosenkvist och en Håkan Mild som verkar vara mer eller mindre återställd ifrån sina efterhängsna problem med vaderna, var Oscar hela decembers behållning. En månad som annars mest gick åt till att spekulera i Martin Ericssons vara eller icke vara i Blåvitt. Kanske fick man en fingervisning i hur den affären skulle sluta när Bosse Johansson någon gång under de sista decemberpassen vände sig till Martin, medan han sittandes knöt skorna och sa, halvt på skämt;
- "Jaså, du är med idag?"
Som infödd göteborgare är man inte bortskämd med svarta grenar som kontrasterar mot blixtrande vit snö. Vintern i vår stad brukar vara en tid fylld av snålblåst och rå fuktig luft som gör att kylan hittar in på bara skinnet alldeles oavsett hur mycket kläder man lyckas packa på sig. Dessutom så verkar all snö som råkar falla här vara osedvanligt mesig, för den förvandlas i princip utan undantag till grått slask högst någon minut efter att den landat på marken. I januari i år fick jag allt som oftast uppleva naturprakt, värdig att förevigas som vykortsmotiv, på min väg ifrån Töpelsgatans hållplats upp till Kamratgårdens ishall. Kylan fanns där naturligtvis, men oftast fördrevs den av värmande spelarprestationer - och framförallt Gud.
Kaffet var precis nyupphällt i de medhavda muggarna när IFK Göteborgs främste spelare genom tiderna, nästan lite försynt, vandrade in igenom plåtdörren. Vi var ett litet gäng som stod längst ner i hörnet i vanlig ordning. Torbjörn sa hej, vi fumlade fram en kopp kaffe och blev stående en stund. Som vuxen man borde man ha kommit över den där krampaktiga idoldyrkan, som i alla fall jag främst förknippar med 14-åriga småtjejer och en Backstreet Boys konsert, men så var tydligen inte fallet. Stapplande förklarade vi hur en spelvändningsövning fungerade, efter det så stod vi mest där. Anders A, Morran, Mackan, Torbjörn och jag. Vilken dag.
En kille som bjöd på glädje många dagar i januari var Sebastian Johansson. I en intervju här på Alltid Blåvitt sade Sebastian att han arbetat på att utveckla sitt offensiva spel. Han talade om att våga - och våga gjorde han verkligen. Inför nästan varje säsong så väntar vi alla på Sebastians "riktiga" genombrott. Kanske är det dags i år? Andreas Nilsson var för mig ett fullständigt oskrivet kort när han värvades, efter hans prestationer de första träningsveckorna i januari är han en av de spelare som jag är mest nyfiken på att få studera på fullstor plan. Om han dominerar på samma sätt där så har Mats Persson gjort ett riktigt fynd. Arbetsvillig, bra inlägg och med en härlig träff på bollen - känns det som något vi saknat på vänsterkanten? Ett annat nyförvärv, Martin Smedberg, var oerhört sliten efter halva sitt första träningspass. Efter det har han varit bland de bästa på varenda träning. Med en effektiv och smidig teknik så fattar han oftast alldeles rätt beslut i trängda situationer och visar upp en obändig inställning. Skönt för Bosse som inte behöver frångå sitt favoritmantra - "det är bra Martin!"
En av de absolut första gångerna jag såg Peter Ijeh träna med boll så gjorde han något som fortfarande är det som etsat sig fast mest i minnet. I början av alla träningspass så brukar spelarna springa runt och lattja med en boll. Trixa lite med varandra eller bara leka lite med bollen själva. När Ijeh trixade lite för sig själv så gjorde han det på ett helt eget sätt. Med en nästan mekaniskt precis pendling av högerbenet slog han bollen rakt upp i luften med övre delen av sitt smalben - gång på gång. Jag har ingen aning om hur svårt det är att göra så, eller om man egentligen skall vara så imponerad av en spelares lek med bollen, men just den sekvensen gjorde ett outplånligt intryck hos mig.
Januari var också startskottet för den riktigt hårda försäsongsträningen. Oftast var det ett förmiddagspass med mycket spelmoment, efter det så väntade ett extrapass med individuellt anpassade övningar för de olika blocken. På eftermiddagen så var det styrketräning. Försvararna tränar på sina saker, mittfältarna sina och anfallarna skjuter. I slutet av januari stannade jag kvar efter ett ordinarie pass för att kolla hur försvarsspelarna, under Kjell Pettersons övervakning, tränade uppspel.
Jag gick och satte mig på den bänk som spelarna brukar använda för att pusta ut på. De sex försvarsspelare som fanns på plats tränade på att slå crossbollar och jag satt närmast Fredrik Risp och Kalle Svensson som ömsom sköt med vänster och ömsom höger fot. Alla Risps skott tog en likartad bana, först ut till höger för att i slutet av bollbanan skruva sig in emot målet. Efter en stund vandrade Kjell ner till mig och vi pratade lite om hur mycket Kalle och Risp hade utvecklat tillslaget med vänster fot. Kjell stod och studerade de båda under hela samtalet tills han plötsligt vände sig mot mig och frågade;
- "Såg du Kalles passning till Patric i spelmomentet?"
- "Den som han slog på volley direkt i mål", frågade jag eftersom det var den enda situationen med Kalle och Långås jag mindes ifrån blixturneringen förut.
- "Ja, just den. Precis det har vi tränat på", sade Kjell och log som ett barn på julafton.
Tränarlycka?
Läs vidare här.
