Träningsintryck: "Vi blir bra i år", del 2
Andra delen.
Kjell ja. Det första nyförvärvet till vårt A-lag, som kanske inte väckte så mycket uppståndelse omkring sig, men frågan är om det inte är ett av vårat viktigaste. Bosse och Jonas Olsson hade säkert ett riktigt bra samarbete, jag har ingen anledning att betvivla det, men Bosse och Kjell känns så naturligt och rätt när man ser dem traska runt i sina tjocka Adidas-jackor. När man idag ser en träning med IFK Göteborg så är det inte enbart spelarnas skicklighet man slås utav, utan lika mycket hur kul alla verkar ha det tillsammans. Mycket av det kan man tacka Bosse för, men jag är övertygad om att Kjell också drar sitt strå till trivselstacken. God stämning gör att en grupp utvecklar en stark lojalitet till varandra - det skapar lagmoral.
Dessutom tar båda våra tränare sig alltid tid för en kort pratstund före och efter träningarna med en stelfrusen vettvilling som tittar på dem när dom arbetar. Det värmer, på sitt sätt, det också.
Nu är det naturligtvis inte bara stoj och glada upptåg i träning. Det hade knappast varit så effektivt, även om det hade varit kul för deltagarna. Trots allt är det allsvenska spelare man tittar på, och för att komma så långt i sin fotbollskarriär så behöver man ett stort mått vinnarskalle. Med vinnarskalle kommer att man helt enkelt hatar att förlora - oavsett om det handlar om en match om Allsvenskt guld eller en handbollsmatch i ishallen. Långås svär mest (och snällast), Håkan Mild svär högst och Magnus Erlingmark svär inte i onödan. Lite överraskande är det dock Hjalmar Jonsson som ger starkast uttryck för sin besvikelse. Många, många gånger har jag sett Hjalmar kasta mössan, sparka iväg bollen eller dra foten i väggen i vredesmod över ett insläppt mål eller ett eget misstag. Hjalmar tycker jag hade en stadigt uppåtgående form under förra säsongen, och av någon anledning tror jag att han kan ta ytterligare steg på vägen inför kommande säsong. Skönast dialekt har han redan i laget. Bosse säger ju själv att han tycker att det är mycket viktigt att utveckla spelarna som redan finns i truppen, och visst tycker jag att han har lyckats.
Oscar Wendt är en spelare som jag börjar få oförskämt höga förhoppningar på. Med sina flaxiga rörelser och trippande steg så ser han ibland lite lätt och flyktig ut. Men Oscar tycker jag kompenserar sin brist på fysisk tyngd med ett smart sätt att gå in i närkamper och dueller. Ifall han förlorar bollen i ett spelmoment så ger han sig helt enkelt f-n på att ta den tillbaka. Han lyckas naturligtvis inte alltid, men just den inställningen påminner mig om en viss norrländsk vänsterytter med alldeles för långa ärmar. Nu är inte Oscar en ny Jesper Blomqvist på något sätt, men visst har han all möjlighet att bli en lika spektakulär spelare på den utav Ulleviarenorna som kommer vara vår hemmaplan under de närmaste åren. Att Wendt skjuter bra med båda fötterna och är den i truppen som bäst gör Hasse-finten, där man för bollen med foten åt ett håll för att sedan i luften helt ändra riktning på den, får mig att hoppas i alla fall.
Inställning är något det finns gott om i laget. Långås kvalitéer splittrar supporterskaran i två läger, men hans inställning kan ingen klaga på. I alla lägen gör Patric precis allt han kan. Håkan Mild och Sebastian Johansson är så självskrivna på inställningstoppen att det känns onödigt att ta upp dem, Fredrik Risp och Ölme likaså. Martin Smedberg, som växte upp med Blåvittaffischer på pojkrumsväggarna precis som Dennis Jonsson, lär väl kunna gå på ren lycka, men en som har en alldeles speciell infallsvinkel är Jonas Henriksson. Det är skönt att se en spelare som alltid verkar så glad och entusiastisk - till allt.
När spelarna startar uppvärmningen så brukar det börja, precis som i alla andra lag misstänker jag, med lite jogging. Redan här sprudlar Jonas. Han rör sig upp och ner i tåget av morgontrötta spelare skämtandes samtidigt som han kastar sig ner i hukningar eller upp i skuggnickningar när Stefan Landberg skriker ut kommandon. Springer man Liverpoollöpning, där en utkonad bana reduceras med en kon för varje genomfört löpvarv, så är han så ivrig att han nästan varvar den spelare som ligger framför honom i turordningen. När han skall ta sig förbi en spelare så använder han oftast sina två starkaste vapen - hastighet och jävlaranamma. Benen går som trumstockar mot en virveltrumma och det ser ibland nästan ut som blotta frekvensen i fotisättningarna skapar en mur av ben med vars hjälp bollen tvingas förbi motståndaren.
- "Jag har som målsättning att när vi kör igång igen i januari så skall jag kunna vara med på uppvärmningsspel. Det vill säga att man kan vara med på halva träningen. Läkarna tycker att det låter väldigt optimistiskt och tror inte på det själva."
Så sa Marino Rahmberg i en intervju i december förra året. Fem dagar innan den intervjun sa sjukgymnast Johan "Biffen" Sandberg såhär;
- "Förhoppningsvis så har vi honom [Marino] i fotbollsträning i mars. Det är ju en stor operation han gjort så vi håller tummarna att det skall gå bra."
Marino fick rätt. Fysiskt är han återställd, nu är det bara huvudet kvar. Omedvetet så hänger sig oron fast. Den revanschlystnad som fört Marino tillbaka i träning så snabbt, tvärtemot vad experterna trodde, kommer att övervinna de tvivel som fortfarande ligger i hans bakhuvud och gnager. Kämpa Marino!
Slutligen. En svettig Jonas Henriksson springer, på sin väg från dricksflaskan vid ingången upp till övre delen av hallen där en blixturnering skall avgöras. Det är någon dag eller två efter att Martin Ericsson officiellt blivit klar för Ålborg i Danmark. Stämningen i media när det kommer till Blåvitt är negativ, vem skall slå bollarna till Peter Ijeh nu? På vägen förbi kastar han ett öga åt mitt håll och säger;
- "Vi blir bra i år."
Man skall inte tyda ut för mycket av vad man ser på försäsongsträningar, det börjar inte på allvar förrän i april. Det är lätt, för att inte säga oundvikligt att tappa distansen och tappa förmågan att göra en någotsånär objektiv bedömning. Jag vet detta. Inte heller skall vi tro att vi går nedflyttning till mötes om vi skulle förlora morgondagens försäsongspremiär. Men Jonas, jag tror f-n i mig att du har rätt - vi blir bra i år.
Heja Blåvitt!
