Malmö FF-Hammarby IF 1-0
Äntligen seger och 3 välkomna poäng men segern grumlades av ledningens märkliga beslut och publikens uppträdande.
I bilen på väg till Stadion för ett möte med Hövdingen och match mot Hammarby så lyckades jag rota fram en Cd med Warren Zevon. Andra spåret på plattan är Boom Boom Mancini och textremsan…..
Some have the speed and the right combinations, but if you can´t take the punches it don´t mean a thing.
….ekade i mina öron när jag gick in på Malmö Stadion. Det var så jag såg fram emot dagens match. Finliret skulle stanna i omklädningsrummet och det skulle kämpas om varenda kvadratcentimeter. Rapporterna om det ”nya” Hammarby lät meddela att de var tunga att möta och MFF var i desperat behov av poäng vilket tydde på en icke speciellt välspelad match utan snarare på kamp och åter kamp. Förvisso hade Micke Andersson besvarat våra böner om att flytta in Erik Johansson på innermittfältet men ändå.
Matchen började lite trevande med ett par halvchanser för båda lagen. Men det syntes att MFF hade en helt annan tändning i dagens match jämfört med de tidigare trista tillställningarna mot AIK, Göteborg och ÖSK. Framförallt så tog Erik Johansson chansen att visa att det är på innern han skall spela. I matchens 12:e minut så slog Joseph Elanga en underbar passning till en i det närmast fri Ijeh. Det var bara Johan Anderssons arm som kunde stoppa honom och följaktligen så fick Johan det röda kortet. Utvisningen var solklar och Johans uppträdande efter är lika svårt att förstå som Zlatans efter utvisningen mot Häcken. Det kommer väl dock inte att vevas fram och tillbaks i media denna gång.
Efter detta så tog förstås MFF över spelet fullkomligt och skapade många situationer men det blev inte allt för många heta chanser. Detta hindrade dock inte Hammarby att sticka upp i ett par riktigt farliga kontringar. Kennedy och Hermansson hade ett riktigt hyfsad samarbete vid ett par tillfällen. På tal om Kennedy så visade han prov på humör i värsta Zlatanklass vid ett par tillfällen. Och jag som trodde han var friden personifierad? Men på det hela så styrde och ställde MFF halvleken på ett riktigt bra och konstruktivt sätt. Erik Johansson visade prov på vad han med ledningens förtroende kan prestera som innermittfältare. Han lyckades inte med allt men det mittfält som de senaste matcherna varit temposvagt, orörligt och destruktivt blev plötsligt konstruktivt och framför allt spelande. Kenneth Gustavsson gjorde trots oron för det omvända riktigt bra ifrån sig på högeryttern. Matchens absolut bäste spelare Elanga, var underbar på sin vänsterkant och levererade den ena löpningen efter den andra som resulterade i en rad perfekta inlägg vilka dessvärre inte följdes upp av anfallet. I halvleksvilan så var den ljusblå delen av publiken övertygade om att MFF skulle köra över Hammarby i andra.
Men i omklädningsrummet så måste Micke Andersson ha hittat Lars-Tommys tummade ex av landslagets taktiska dispositioner. Resultatet blev ett ”genidrag” som så när kostade MFF segern. Erik Johansson som tillsammans med Kenneth Gustavsson sysselsatt Hammarbyförsvaret förvisades ut på kanten och Kenneth flyttades in. Detta taktiska ”magplask” resulterade i att trögheten och osäkerheten återkom i mittfältsarbetet. Den säkra segerdefileringen förvandlades till ett långt lidande och en ivrigt tittande på klockan. Kennedy och Hermansson oroade ständigt MFF:s försvar med sina kontringar och man får tacka en annan ledares ”geniknölar” för att utgången inte blev en annan. Cratz bytte helt plötsligt ut Kennedy och det tackar vi för. Matchen slutade 1-0 och med ljusblå ögon så får det anses som ett rättvist resultat med tanke på MFF:s första halvlek.
Om Micke Andersson fortsätter att matcha sitt lag på detta underliga sätt så måste till och med jag som varm anhängare till honom acceptera att ropen på hans avgång ökar.
Avslutningsvis så måste publikens uppträdande vid bytet av Ijeh mot Lilienberg kommenteras. Hur kan stora delar av publiken och delar av MFF:s klack bua ut en av de egna spelarna? Lilienberg har inte varit bra under säsongen men han kan åtminstone få komma in utan att mötas av en visselkonsert. Hans kvart på plan följdes av burop och mer visselkonsert. Vad tror publiken att den skall uppnå med att knäcka en spelare på det sättet? Man kan kritisera efteråt och ställa sig frågande till Mats storhet men när han är på plan så skall han stöttas. Att behandla en hemmaspelare på det sättet är ta mig fan ovärdigt oavsett vad man tycker om honom som spelare! Jag är definitivt ingen anhängare av Lilienberg men vill här och nu be Mats om ursäkt å Malmöpublikens vägnar. Kom igen Mats, och visa oss belackare hur fel vi har.