Jag är en Bajen-bonnjävel!
Signaturen Krokodilen har skickat in en gästkrönika om hur det är att vara en sån där ni vet, ja ni vet en sån där Bajen-bonnjävel
Ja, det får man nog kalla mig. Uppvuxen som jag är i Åtvidaberg i Östergötland så är jag nog precis det, en bonnjävel, i många av Era ögon. En så´n som flyttat till Stockholm precis som alla andra bonnjävlar. Jag har bott i sta´n i snart tio år nu och jag kommer aldrig att flytta härifrån. Detta beror naturligtvis på en sak: Bajen!
Mitt första minne av Bajen är inget vidare ska erkännas. Mitt första minne av Bajen härleder sig till Kopparvallen i Åtvidaberg och jag var runt 7 - 8 år gammal. Min morfar är fanatisk ÅFF-fan (han har gjort resan tvärtom, uppvuxen i Stockholm men bosatt i Åtvidaberg sedan många år tillbaka) och jag minns det som det vore igår. Morfars sönderslagna ansikte på Expressens löp och framsida, sönderslaget av ett "Bajen-fan" i lilla Åtvidaberg. Båda ögonen igenmurade, näsbenet av på ett antal ställen och allmänt illa tilltygad i ansiktet. Naturligtvis grät jag floder när jag såg honom och funderade förstås över hur man kunde göra en så´n sak mot min morfar bara för att han ställde sig upp på sin stamplats på Kopparvallen och skrek: "Hala flaggorna Bajen, för nu kommer ÅFF" efter att ÅFF kvitterat Bajens ledning med 3 - 0. Självklart förstår jag det inte än idag. Hammarby betedde sig dock efter detta mycket klanderfritt mot min morfar. Det kom blommor, signerade lagbilder och allehanda presenter vad jag kan komma ihåg. Det var nog där någonstans respekten och sympatin för Hammarby började.
Som uppvuxen i Åtvidaberg är naturligtvis fotboll en stor del av barndomen och jag ska villigt erkänna att jag höll på BÅDE Åtvidaberg och Hammarby fram tills dess att jag flyttade till Stockholm och ett antal år därefter. Nu har Åtvidaberg valt att skriva samarbetsavtal med Djurgården och där dog mitt intresse för laget. Åtvidaberg är numera som vilket annat lag som helst, de rör inte upp några som helst känslor i kroppen på mig, varken positiva eller negativa.
Jag såg varken den omtalade Herzöga-matchen eller de minst lika omtalade matcherna mot IFK GBG 1982. Jag har inte hört Hägersten Hot Heaven på Söderstadion och jag kommer heller inte ihåg hur Jonnie Efraimsson såg ut. Jag kan inte säga att jag har vuxit upp med Hammarby som många av Er, men jag önskar ofta att jag hade det. Jag önskar ofta att jag hade fått uppleva alla de stunder som det pratas vitt och brett om. Nu kan jag bara läsa om dem och det får vara gott nog, dessutom skapar jag ju numera mina egna minnen av Hammarby som mina ev. barn framöver kommer får höra mig berätta om.
Ett av dessa minnen är naturligtvis när Bajen knep sitt första SM-guld. Eftersom jag inte hade fått tag på biljett till matchen mot ÖIS befann jag mig på Bårsta IP i Södertälje (där farsan bor) och såg Åtvidaberg möta Assyriska i en match om att gå upp i Superettan. Polaren som befann sig på SÖS rapporterade via SMS hela matchen och det sista SMS:et innan tårarna rann kommer jag för alltid att minnas: "Slut, 3 - 2. Bajen SM Guld". Där stod jag, en bonnjävel från Åtvidaberg, utan Bajen-historia, bland gamla klasspolare och grannar från Åtvidaberg och grinade på läktaren i Södertälje för att Bajen tagit SM-guld?! Jag insåg, där och då, att jag hade drabbats av den största kärleken... där och då förstod jag vad alla Ni som varit med länge har genomlidit och det var nog en del för Er skull jag grinade, för Er och för kärleken till Bajen. En kärlek som aldrig kommer lämna min kropp.
Morfar är väldigt besviken på mig för att jag har tatuerat Bajens logga på armen men det är en helt annan historia...
