Gästkrönika: Fotboll ett nöje?
Den, på forumet, mytomspunna Brokken levererar sin syn på kärleken till fotbollen.
Vad ska man egentligen kategorisera fotboll som?
Nöje?
Business?
Lek?
Livsstil?
eller något helt annat?
Denna fråga som jag funderat länge över väcktes återigen till liv i samband med att jag i ett försök att ej närvara vid ett uppsatsseminarie fick ett nekande svar av min lärare där ett av argumenten var att "fotboll" räknas som nöje.
Är det verkligen ett nöje vi pratar om? För vissa kanske men jag tror att de flesta fans skulle välja en helt annan definition. Eller som min "look alike Brolin" vän Sonka säger, på sjungande Hudikmål
"...det finns ingen match som är lika rolig att vinna som den är jävlig att förlora".
Han sa detta till mig för ett antal år sen och jag har funderat på detta ett flertal gånger och tänkt på någon match där detta inte stämmer men inte kommit på något exempel. Vissa säger VM-final för att det är så stort att ha tagit sig dit men jag tror ändå att bitterheten över att ha sitt livs chans att bli världsmästare och missa den är tyngre än välmåendet man befinner sig i när man vunnit VM. Min känsla är också att förlusterna sitter i längre än segrarna.
För att övergå till personliga erfarenheter så är semifinalförlusten mot Barcelona -86 ett betydligt starkare minne och har satt betydligt djupare intryck än vinsten mot Dundee-87 trots att hemmamatchen mot Dundee sågs live på plats på Ullevi. Förlusten fick en naiv 8-årig Brokk att tappa allt tro på rättvisa, jämlikhet och broderskap medan vinsten mot Dundee är ett grymt roligt minne men inte gett samma starka intryck som den bittra förlusten. För att ta ett nutida exempel så mådde jag mycket sämre under den fasansfulla hösten 2002 än vad jag mådde bra under vår senaste storhetsperiod i början av 90-talet. Förlusten och skräcken om nedflyttning var mer påtaglig än den glädje man känner när det går bra för Änglarna.
Vad är då syftet med denna nedslående text? Ska vi sluta bry oss så mycket om fotboll? Om vi hade ett val så kanske eftersom man ibland önskar att man var mer av medgångssupporter som kunde glädjas när det gick bra och inte bry sig när det gick dåligt men så fungerar det ju inte. De flesta av oss har inte möjligheten att fatta detta val. Det är irrationellt att vara supporter javisst, men vi har inte valt det själva och supporterskap ger i alla fall gemenskap, spänning och drömmar, för det kommer ALLTID chanser till revansch, upprättelse och nya segrar, även efter den bittraste av förluster. Dessutom säger jag som Jonas "vi blir bra i år" och det är väl drömmar, förhoppningar (inte förväntningar) och hopp som är det viktigaste här i livet, eller hur?
Så när ni går och lägger er ikväll gör det med bilden av Erling och Bengan kramandes varandra klockan 17.55 lördagen den 30 oktober varandra efter att de i sin sista match fixat klubben den bästa hundraårspresent man kan tänka sig. För imorgon börjar det och då kanske våra drömmar för sig en törn men idag kan ingen hindra oss från att drömma och som Tom Waits säger "your innocent when you dream".
p.s. Sen om ni hör Stefan Sundström tolka Allan Edvalls "Du och jag" där han sjunger "fotboll och uteliv dövar ensamheten" så är det bara att slå dövörat till om ni tycker det passar in för bra på era liv och fundera över om Risp eller Erlig ska komplettera Anton som mittback.
p.s.2. Tänk att en gnagare ska komma och slå en på fingrarna men som min kära vän AIK-Hasse påtalar så är en vinst mycket skönare än vad en förlust är vidrig vid en skräll. Hemmasegrarna hemma mot Barca, United och Milan var betydligt skönare än vad en förlust skulle vara bitter.
