Hartlepool - Carlisle
1 - 1

En premiär med mersmak

***UPPDATERAD*** med Linds matchbilder.
Efter en bra första halvlek med klar MFF-dominans blev det något jämnare i andra. Hela tiden kändes det ändå som att Malmö hade koll. Men en sak står klar – det var två blivande topplag som möttes.

För första gången sedan säsongsavslutningen i fjol öppnade jag garderoben och tog på min tröja med världens finaste klubbmärke till vänster, närmast hjärtat. Det kändes onekligen speciellt att efter en försäsong utan engagemang äntligen ha lite premiärkänsla och vara tillbaks i gammal god form, det vill säga på rygg i soffan framför TV:n.

Malmö kom till spel efter lite blandade resultat i träningsmatcherna, hur det gått för Elfsborg skiter jag i. Men rapporterna om Malmö har ju pratat om en tätad defensiv och lite rappare passningsspel. Båda visade sig stämma. Det gick snabbare än i fjol och vi släppte bara in ett mål, när hände det senast?

Första halvlek började som premiärer ofta gör, med massor av tjongande och inget ordnat spel från något av lagen. Det var också rätt tuffa tag. Något Jimmy Dixon fick erfara när Daniel Alexandersson satte in en rejäl men kraftigt försenad tackling på hans ena vad. Till och med Hasse Backe tyckte att det var ovanligt fult. Men inte domaren, som för övrigt gjorde en del konstiga bedömningar, bland annat ett antal lägen som skulle ha gett varning missades å det grövsta. Andra lägen som borde ha gett frispark togs det ingen notis om alls. Men även en domare är en människa så man får ha överseende. Dom är ju bara tre och kan ju inte se allt, stackarna. Vet däremot inte om Åkeby har överseende, det såg inte ut så av minspelet att döma.

I alla fall, Malmö spelade efter tag upp sig och tog över matchen. Till skillnad från i fjol spelade man sig ur de flesta situationer, även där bak, vilket jag menar är Anders Anderssons förtjänst. Det har ju varit en del farhågor men hans mittbacksspel var väldigt bra, frågan är om han inte var Malmös bästa spelare. Till skillnad från i fjor hade man också ett tajtare lag, det var inte lika lätt att rinna igenom mittfältet. Man fick också bra press på Elfsborgs backlinje och det ledde till att deras uppspel stördes rejält. Jon Jönsson och den andre mittbacken tjongade som om de befann sig i Trelleborg och Anders Svensson syntes inte särskilt mycket.

I den tjugosjätte minuten fick Malmö hörna, den följdes av ytterligare en, som följdes av ännu en. Efter den hörnan fick Joakim Nilsson tag i bollen och tryckte till ett skott som träffade Ola Toivonen för att till sist hamna hos Jonatan Johansson, som tog ned den med bröstet och smällde in den i öppet mål. Ett noll, dessutom fullt rättvist.

Efter det här spelade Malmö till sig ett par vassa lägen med Junior och Toivonen i förarsätet. Med lite tur hade vi gjort ett eller två mål till men vad händer? Dixon måste byta, in kommer Daniel Theorin, som tack vare lite ouppmärksamhet, eller om det var att lagkompisarna inte skrek, lät James Keane ta bollen utanför straffområdet på vår högerflank. Han rusade mot mål, får till ett skott som Sandqvist räddar men bollen studsar såklart ut rakt framför mål, mitt i skottsektorn och där kommer Samuel Holmén och bombar upp den i nättaket – ett grant men helt klart inget särskilt välförtjänt mål. Fram till dess hade Malmö haft kontroll men när Dixon gick ut blev det tyvärr lite mindre stabilt. Ska det bli som förra året hann jag tänka? Tack och lov blev det inte så. Malmö tog sig samman igen, spelade av första halvlek och gick till pausvila med 1-1, dessutom med mersmak.

I andra halvlek fortsatte Malmö att trilla boll men Elfsborg kom mer och mer in i matchen och när våra mittfältare började tröttna såg det allt farligare och farligare ut. Yksel som hittills gjort en klart godkänd match började ta onödiga dribblingar, Junior hemföll åt fjolårssynden att spela för sig själv, Safari som var mycket bra som vänsterback gick nästan på hörntänderna i slutet. Trots det så hade vi ändå ett flertal bra chanser via samarbetet mellan Toivonen och Junior. Min bestämda uppfattning är att Toivonen kommer att växa och bli en viktig spelare för Malmö i år, att Safari kan bli ett stort utropstecken som vänsterback – Hasse Backe menade till och med att han kan vara ett hot mot Erik Edmans vänsterbackplats i landslaget om utvecklingen fortsätter - och att Anders Andersson kan bli ett rejält tillskott på mittbacksplatsen, han var bra och visade verkligen att storleken inte har någon betydelse. Hans spelsinne och passningskicklighet kom väl till sin rätt. På tal om passningar så var det befriande att se ett Malmö som spelade boll, dessutom på marken för det mesta – och med fart. Det hjälpte att ligga på knä och be, tro’t om ni vill.

Allt som allt en klart godkänd match- och ja - det blir en topp fyra plats i år, minst. Och nu ska vi käka upp makrillarna i nästa match.

******************

Peter Lind var naturligtvis på plats och tog bländande bilder.