The Real Dixon
Äntligen slut på försäsongens axelryckande. Hemkommen från Borås är det med såväl Jimmy Dixon som slashasrock på hjärnan.
Efter den smått på(sk)frestande rutten Malmö-Huskvarna-Borås-Huskvarna-Malmö återvänder jag i Volvon halvt jetlaggad. I bagaget vilar en poäng från Borås arena. Det borde ha varit tre, men jag har svårt att hänga läpp.
Jag har nog aldrig upplevt en försäsong som har varit så infernaliskt svårflirtad som denna. Mitt axelryckande är det som har präglat månaderna fram till påsk. Men så jävlar anlände det. Kroppen kickade igång någonstans på väg 40 mot Borås, i trakterna av Ulricehamn. Gaspedalen fick ett extra tryck, magen började vända sig ut-och-in, fingrarna trummade mot ratten. När jag äntligen anlände fann jag Borås rådhus draperat i himmelsblått och sköna sånger ljöd. Det blev kalla öl i solen i sällskap med Rammstein-ligan, och sedan en match som lovar mer. Jag kan inte nog understryka hur bra det känns.
Och jag är stolt. Stolt över hur laget bet ihop trots diverse överfall och trots Martin Hansson. Stolt över hur spelarna tycktes ge fullständigt fan i den eviga konstgräsförbannelsen. Stolt över hur vi på läktaren höll ihop sångerna trots ett kopiöst alkoholintag på sina ställen. Och Jimmy Dixon förstås. Han stod upp de 30 minuter han fick, och försökte målmedvetet peta snorkråkor på en osnuten Jon Jönsson. Han var så härligt taggad att Jocke såg sig nödgad att ta honom lite nätt runt midjan. Jimmy Dixon bär upp de något nötta orden stolt och stark med den äran. Hans namn tickar fram och tillbaka i huvudet på mig, inte helt olikt ”dick-dick, dick-dick-konversationen” i inledningen till Reservoir Dogs. Dix-on, Dix-on, Dix-on…
På måndag är det dags att säga hallå till Stadion igen. Det finns all anledning att tjuvstarta hemmapremiären redan på lördag kväll. Då blir det nämligen punk-tjohej på Bodoni. Nope, ingen jävla Dire Straits här inte. Ett av banden hyllar dessutom vår stadiga mittback. Jag talar om Dixon Speed från Köpenhamn. Nja, okej då, ordleken ska nog snarare läsas Dicks On Speed. Men i alla fall. Med tanke på hur Jimmy motar bollar med både rygg och knän och huvud, så är det väl inte otänkbart att han har en snabb ”dick” också, som säkert kommer att rädda oss från ett baklängesmål eller två under säsongen.
Men trots skitig garagepunk från Köpenhamn, trots en handfull jazz- och bluesgubbar som Willie, Floyd och Bill, trots gamle målgöraren Kerry som satte närmare 200 för Chelsea, eller Asenalbacken Lee – det finns i dagsläget bara en Dixon. Han spelar fotboll för Malmö FF, och han kommer att göra livet jävligt surt för många anfallare under säsongen.
På måndag kommer ett stim makrill på besök. Ett ypperligt tillfälle att njuta av The Real Dixon live, och kanske också sjunga högt och Kal P Dalskt; Gå Jimmy gå, ös nu på… Den spelningen tänker i alla fall inte jag missa.
