Krönika: Viktigt att inte tappa kontakten med medlemmarna
"Att kritiken från medlemmarna mot besluten varit så häftig som det visat sig leder mig att tro att styrelsen/kansliet verkar ha främjat sig från många av sina egna supportrar."
Sedan 2003 års säsong avslutats har mycket hänt i Djurgården. Laget ska numera spela på Råsunda, ränderna håller på att gå ur tröjorna och kanske tvingas vi även att betala inträde för att se laget träningsspela. Det har fattats beslut som rört upp känslor. De förutsättningar som nu gäller inför året hade för bara några månader sedan varit helt otänkbara. Att överhuvudtaget tänka i de banorna hade för många varit att gå för långt.
Men det viktiga nu är inte att diskutera om besluten har varit de rätta. Besluten är redan fattade och går inte att ta tillbaka. Jag tror det viktigaste just nu i stället är att påpeka för moderföreningen att inte tappa kontakten med sina medlemmar.
Jag är inte ute efter att leta syndabockar. Men diskussionerna på forumet under de senaste dagarna tyder på ett stort engagemang från supportrarna i föreningen. Detta engagemang kan inte negligeras. Även om alla inte håller med allt som sägs kan det vara på sin plats att låna kritikerna ett öra. En stund i alla fall.
Jag väljer inte sida eftersom jag ärligt talat inte vet vilket ben jag ska stå på. Jag gillar inte heller de beslut som fattats men jag måste ändå intala mig att styrelsen handlat med föreningens bästa för ögonen. Så jag vill förespråka att vi alla går någon slags medelväg.
Att föreningen försöker hitta tillbaka dit vi var för några år sedan. Nu pratar jaga bara om samhörighet i klubben; bara det (allt det andra vill ingen ha tillbaka)! Nej, jag önskar bara att DIF:s styrelse bättre förankrar sina beslut hos medlemmarna innan de fattar dem. För utan medlemmarna stöd är besluten meningslösa och föreningen inget. Om föreningen inte får medlemmarna att stå bakom de viktiga besluten kan det bara gå på ett sätt.
Några av de saker som upprört många medlemmar är bland annat:
- Flytten till Råsunda; ökade biljettintäkter och sparade hyreskostnader, säger klubben. Brytande av heliga tabun, säger supportrarna.
- Eventuellt ta betalt för träningsmatcher; till självkostnadspris, säger föreningen. Publiken svarar med att de inte vill betala för en produkt som inte levereras.
- Årets tröjor. Tröjornas design kan även den hänföra till den skara fattade beslut som saknat bred förankring hos publiken. Här kan man till DIF:s försvar säga att modet pendlar och att smaken är olika, vilket är sant. Men lärde man sig inget av Hammarby när de för några år sedan brottades med ett liknande problem? Styrelsen måste ha vetat att den nya modellen skulle väcka starka reaktioner. Inte kritiseras endast av andra lags supportrar utan även av många djurgårdare. Varför då ge kritikerna vatten på sin kvarn?
Jag har ingen aning om hur beslutet om tröjorna fattats men jag har intrycket att det inte verkar vara väl genomtänkt.
Att kritiken från medlemmarna mot besluten varit så häftig som det visat sig leder mig att tro att styrelsen/kansliet verkar ha främjat sig från många av sina egna supportrar. DIF är en förening som växer och de senaste årens framgångar ger ytterligare växtvärk. Och då inträffar ju det att den lilla medlemmen, han som står längst ner och egentligen inte är mer än ett medlemsnummer, känner sig ännu mer främjad från sin förening. Han kommer ännu längre bort från rummen där besluten fattas och känslan av maktlöshet blir än större. Se upp DIF så att inte alldeles för många börjar känna på det här sättet, för det kan bli en svår skada att reparera.
Jag tar åter beslutet att spela på Råsunda säsongen 2004 som exempel. Den nyheten kom bokstavligen som en blixt från klar himmel. Ingen visste att föreningen på allvar övervägde att fatta ett sådant beslut och överraskningen var fullständig. Den indignation som beslutet väckte hos medlemmarna behöver jag inte beskriva närmare. Men varför välja ett sådant handgriplig sätt att fatta och annonsera beslutet på? Styrelsen måste ha vetat att många skulle bli upprörda!
Men är kritiken befogad? Man kan hävda att dessa gaphalsar som gör sig hörda på olika sätt egentligen bara skriker alldeles för högt och att de inte alls representerar någon stor del av medlemmarna. Kanske är det så, ingen vet, men det är ändå viktigt att lyssna på deras budskap. Att kritik framkommer är skäl nog att lyssna på kritikerna, anser jag. Vad bör DIF då göra för att tillmötesgå även dessa medlemmars åsikter?
Framförallt gäller det att nu vara konstruktiva. Lyssna och se till att alla medlemmar får göra sin stämma hörd. Det kommande medlemsmötet är ett bra tillfälle att göra detta på. Och eftersom det inte går att backa tiden tycker jag att styrelsen nu istället ska jobba preventivt inför framtiden; se till att framtida kontroversiella beslut verkligen får stöd bland medlemmarna. För det är trots allt de som ska rätta sig efter besluten. Det är medlemmarna som är föreningen; den mantran får styrelsen aldrig glömma.
Om styrelsen i framtiden bättre kunde grunda även kontroversiella beslut hos sina medlemmar skulle vi kanske slippa dessa fraktionsbildningar vilka nu verkar ha uppstått. DIF står nu inför en svår men spännande period då bland annat Europaspel ska avgöra vilken fart föreningen ska hålla de närmaste åren. Då är det viktigt att vi alla står enade så mycket som möjligt och drar åt samma håll. Det finns ingen motsättning mellan att vara en ledande elitförening och att lyssna på den lille medlemmen.
Jag säger det igen, jag avgör inte här om det var rätt eller fel att fatta ta de beslut styrelsen tagit. Jag vill bara peka på det avstånd som nu finns mellan styrelse och medlemmar och som hela tiden verkar bli större. Jag vill bara be styrelsen att tänka igenom det förhållande man vill ha till sina medlemmar redan nu, innan det är för sent, och hitta sätt att motverka den alienation många i dag ger uttryck för. Det vore tråkigt om många av medlemmarna skulle tappa förtroendet för styrelsen eftersom det skulle åsamka en skada som skulle ta lång tid att reparera.
Mina kära läsare har nu att avgöra om jag dragit korrekta slutsatser av det jag i dag ser tecken på, eller om även jag är en av dessa gaphalsar som skriker efter vargen när ingen fara hotar.