Tisdag morgon: och plötsligt…
…var allt bara så vackert. Spelet, stämningen, glädjen och gemenskapen. En match är förvisso ingen match – men bortamatchen mot Elfsborg kan ändå vara början till något riktigt stort.
Så tog äntligen det evighetslånga vinteruppehållet slut, och det blev dags för allsvensk fotboll igen. Äntligen blev det dags att säga adjö till alla dessa ofta mediokra försäsongsmatcher där man stått på en ranglig läktare någonstans och frusit häcken av sig bara för att stilla den värsta fotbollsabstinensen. Visst, visst… Matcherna betyder något just då, men är i ärlighetens namn ganska färglösa tillställningar. De yttre omständigheterna är torftiga, spelet saknar ännu karaktär och spelarna själv undrar nog vad det är de håller på med där de springer omkring på frusna planer medan det iskalla regnet piskar deras ansikten.
Nu är det slut med allt det där. Och även om vår egen allsvenska långt ifrån bjuder på den bästa fotbollen i världen, så betyder den ändå så mycket för så många av oss. Och då handlar det inte bara om fotbollen i sig, utan också om glädjen och gemenskapen runt omkring.
I vilket fall, nu är den här igen i alla fall: vår allsvenska, och det började ju bra. 1-1 mot Elfsborg på deras hårt bevattnade plastgräs är inget dåligt resultat. Spelmässigt visade MFF att de kunde spela i ett tempo som fick de annars så kvicka boråsarna att framstå som sömngångare. De visade att de inte lät sig provoceras av Elfsborgs stundtals vårdslösa spel. Spelarna hjälpte varandra och visade ett stort engagemang. Ja, hela laget visade en moralisk styrka och glöd som verkligen bådar gott för fortsättningen. Det fanns en stark gemenskap mellan spelarna där nere på plan.
Och på läktaren bubblade det av liv. Från minut ett stod klacken upp som en man och manade på. Inte ens de misstag som spelarna då och då bjöd på väckte någon frustration eller ilska. Istället fortsatte sången envist, envist, med en ännu högre intensitet. Och detta var ett sådant tillfälle då man kände att vi som var där gjorde en skillnad för de som spelade på plan.
Tänk om detta kan bli en sådan säsong igen? Tänk om det kan bli ett år då MFF-klacken gång på gång överträffar sig själv och lyfter fram laget såväl då de spelar dåligt som bra. Ett nytt 2004? Det skulle väl inte vara en omöjlighet? På läktaren i Borås var det i alla fall något som kändes i luften som det var längesedan jag upplevt. Var det kanske den där glädjen och gemenskapen?
Man kan ju alltid hoppas. Man kan ju alltid hoppas att det som gick att se i Borås inte vara någon tillfällighet. För ett sådant MFF med ett sådant stöd kan gå hur långt som helst.
