Jakten på Allsvenskan, dag 467
En ny säsong, ett välkänt omklädningsrum.
På måndag startar kampen! Alla klockor nollställs, minnen är inte längre viktiga. Klockan 18:45 på måndagskvällen, 15 minuter innan premiärmatchens startsignal, samlas IFK Norrköpings spelare för en slutlig genomgång i omklädningsrummet. Den sista kraftsamlingen…
De sitter där, våra spelare, uppradade på de hårda men välkända bänkarna. Någon är nervös, en annan är förväntansfull, en tredje är lycklig.
Jag kan se det framför mig! Jag kan se hur Mikael Blomberg och Magnus Samuelsson förvandlas till tonåringar igen, hur alla deras krämpor försvinner och deras bröstkorgar spänns för strid. Med lugna ord förkunnar Samuelsson att det inte finns något att vara nervös för, det enda vi måste göra är att vinna. Hans röda kalufs glittrar lite medan Blomberg långsamt hämtar andan.
Längst ut på en av bänkarna sitter Bruno Santos. Hans numera välsvetsade lårmuskler skiner i lysrörsljuset. Bruno ser stark ut, den allsidiga kosten har gjort underverk. Strax bredvid honom står hans hushållerska, en äldre kvinna som kan vara skillnaden mellan succé och flopp den här säsongen, inte bara för Brunos del utan för hela IFK:s. Bruno ler försiktigt mot henne, hon ler moderligt tillbaka.
På golvet, snett framför Brunos lår, sitter Stefan Thordarsson med sammanbitna tänder. Stefan funderar för sig själv. I hans tankar snurrar gamla minnen, tillbakablickar, nostalgiska barndomsögonblick. Han ser framför sig de isländska gladdagarna då han rullade sig naken i snön i timtal, medan hans alltför veka vänner badade i varma källor. De bilderna värmer honom nu. Stefan är lycklig inuti. Utanpå är han en brutal maskin som aldrig upphör att arbeta.
Anders Whass och Kristoffer Arvhage sitter tätt bredvid varandra. Arvhage är förväntansfull, Whass är snabb i fötterna och tanken. Framför dem står Mats Jingblad och Lennart Linder. Jingblad gestikulerar vilt med sina armar. Mellan Jingblads och Linders anklar är en kedja fastspänd. Syftet med kedjan är att visa mittbacksparet hur ett sammansatt försvar ska se ut. Linder ser lite skrämd ut när Jingblad gång på gång drar honom fram och tillbaka på golvet för att visa att avståndet mellan dem aldrig förändras. Whass och Arvhage ler pliktskyldiga leenden. Längre bort sitter en avbytarklädd Thomas Magnusson och stirrar på kedjan med ett ansikte av sten.
I bakgrunden står Michael Andersson. När ingen ser det fnissar han som ett litet barn, längtar efter matchen, väntar på segerfesten. Genom spelargången transporteras ljudet av ivriga supportrar som fyller idrottsparkens läktare. Högtalarsystemets ljud kommer och går, först i det ena högtalarparet, sedan i det andra. Det knastrar och brusar, välkomnar alla tillbaka. Michael Andersson spänner öronen. Han kan nästan höra gnällbänkarna genrepa sina pessimistiska standardfraser en sista gång före match. Andersson ler ett lurigt leende. Han vet att det är i år som målet kommer att uppnås.
Klockan är 18:55. Laget går med bestämda steg genom spelargången. Det sista som hörs är tre svordomar från Jingblad, ett gemensamt upprop om kämpaglöd, och en startsignal som ljuder i den ljumma kvällsluften.
Sedan varken hör eller ser jag något mera. Allting efter startsignalen är ovisst.
4 dagar kvar till seriepremiären.
1622 dagar sedan degraderingen.
