Snart hemmapremiär…
….och så har även jag upplevt den där underbara, förväntansfulla, gåshuds och fjärilar i magen känslan.
Alla svenska fotbollssupportrar vet vad jag menar. Känslan av att nu är det äntligen dags. Nu ska man äntligen få se sitt lag på riktigt. Nu efter en oändlig och väderbitande försäsong börjar det så till slut. Nu stundar allvaret. Nu påbörjas resan mot den avlägset hägrande Lennart Johansson-trofén.
Underligt nog infann sig känslan för min del först idag. Fem- sex dagar för sent kan man tycka.
Det hände i eftermiddags. Inne på stadion. I strålande sol och till bombastisk musik som ekade ut över vår hemmaplan beträdde jag, min dotter Alice och Jakob Kjelldén gräsmattan.
Kråkor kraxade, lyckligt ovetandes om den skrämselhicka som väntar när tjugotusen himmelsblå galningar skriker sitt lag till seger på måndag.
Några målare jobbade på delar av läktarfasaden - en god gärning även om ofullständig kosmetika får det som lämnats ogjort att se ännu värre ut än vad det gjorde innan.
Truppen hade delat upp sig på tre stationer:
Anfallarna väggade sig igenom ett försvar bestående av fyra plastgubbar (GAIS försvar) och avslutade på mål. Skoog satte allt. JJ missade allt (men man vet ju att han sätter dom när det väl gäller). Toivonen och Junior stod för delikatesserna, bredsidorna i krysset, de finkänsliga skottlobbarna.
I rehabhörnan spelade Gabriel luftgitarr. Sådär lite förstrött och frånvarande lekte han pudelgitarrist. Och det får man när man är skadad och Dahan blir för tjatig och rehablöpningarna blir för enformiga.
Resten av spelarna drillade överlapps- och inläggsmoment under en hårt anförande Åkeby.
Och mitt i allt detta stod alltså jag, min dotter och Kjelldén.
Vi stod där och bara njöt och plötsligt var det bara vi kvar. Vi kände lite andaktsfullt på gräset - välansat och fast. Och på väg ut stannade min lilla jänta till, stoppade sin snusklubba i munnen och la en välsignande hand på målburen. Det kan bara betyda en sak.
På måndag blir det vinst.
