Gnaget Från Sidan: Mäster Norling och de små gudarna
Terry Pratchett skrev en gång att gudar inte dör, de bara tynar bort när folk slutar tro på dem eller glömmer bort dem, tills de en dag endast är namnlösa röster som driver med vinden ute i ödemarkerna. Ungefär som fotbollstränare alltså.
Man säger ibland att en bra tränare får sina spelare att tro på sig själva. Det är säkert sant men en framgångsrik tränare får även sin omgivning att tro på honom. Med tro kan man både flytta berg och ta tre poäng borta på det som en gång hette Eyravallen. Och tro, det gör vi. Inte sedan Baxters 1999 har vi i Allmänna Idrottsklubben trott så här mycket på en ledare. Granfelt och Bystedt har gett nycklarna till Herr Norling och sagt: ”Du kör.” Med en allsvensk inledning sprungen ur underjorden vet vi att vi måste behålla tron, vad som än händer.
Eller gör vi det? Det är i dessa tider kanske lämpligt att reflektera över skillnaden mellan mod och övermod. Det är i dessa tider den här skribenten får stora nojan över hur vi som är AIK, än en gång, börjar bortse från småsaker som motståndare, när vi låter medias bild av en match vi själva sett köra över vår egen eller när vi går i taket över att AIK inte tokanfaller med uddamålsledning och tio minuter kvar. Men mitt i allt detta Kaos infinner sig plötsligt Lugnet. Vi har ju Herr Norling och Herr Andersson. De vet vad vi tror på.
När Magnus Haglund och Stefan Andreasson i Elfsborg vill ”lägga över favoritskapet” (kan man ens göra det? Hur gör man det, alltså rent praktiskt?) på oss så förstår jag precis varför de inte tränar eller leder AIK. Inte för att de är dåliga ledare, inte alls. Men Herr Norling vet att det enda vi AIK:are har gemensamt (förutom att vi, generellt, är kolbaserade livsformer) är att vi alltid tror på AIK. Och efter två fantastiska säsonger i templet där vi åtminstone fått pilla lite på Makten och Härligheten tror vi även på Herr Norling.
Tänkte avsluta resonemanget med en annan ganska stor filosof, hippiestridsvagnsföraren Oddball i Kellys Hjältar:
”Have a little faith baby. Have a little faith.”
*
Wegerup på AB vinner för övrigt årets första pekoralpris för sin närmast magiskt självgoda och uppblåsta text ”Zlatan den Grinige” inför Nordirland-matchen. Ett smakprov:
”Det kan inte vara lätt. Jag förstår att Zlatan inte har lust och ork att förklara för 55-årige Leif, lagerarbetare från Göteborg, varför han valde att utebli från landslaget. Eller för Rasmus, Ali, Jocke och alla de andra tonårskillarna och yngre männen som mejlar mig i massor. ”
Läs den på egen risk. Nej, jag tänker inte länka till den.
*
Apropå AB så var det mest intressanta för undertecknad med senaste ZOOM-supermissiltekniken att Daniel Örlund förflyttade sig drygt 4,5 kilometer under matchen.
*
Efter Nicklas Carlssons privata krig mot Ari da Silva i senaste matchen kom jag osöööökt (hej Peter Harryson!) att tänka på en scen som utspelade sig ungefär fem minuter från slutet i matchen Valencia-Inter för några veckor sen. Mittbacken som då raderat ut Zlatan, Crespo och Julio Cruz i nästan tre halvlekar hamnade ansikte mot ansikte med vår Ibrahimovic. Eller snarare ansikte mot bröstkorg. När man är mittback, 178 lång och väger 73 kilo funkar det inte med övertänd aggression när man möter hårda, stora, snabba,tekniska och starka anfallare. Däremot går det utmärkt med kyla, timing och en hel säck full med Fula Knep®. En DVD med lite Ayala-highlights får det bli i present till Carlsson – inte 300.
*
Och ibland känner jag att det problematiseras, analyseras och intellektualiseras på tok för mycket kring fotbollen. Fotboll må vara oändligt komplicerat på ett plan men det är förbannat basalt på de flesta andra, gör man fler mål än dom andra vinner man. En av alla möjliga sanningar man kan komma fram till efter Kalmar-matchen är att AIK inte etablerade något eget spel och därför inte gjorde mål. Med undantag för en tjugominutersperiod i första halvlek gjorde inte Kalmar det heller. Egentligen kan man hårddra det och konstatera att det inte förekom något offensivt spel överhuvudtaget under matchen. Det var en av de fulaste matcherna jag sett. Bara att glömma för alla inblandade.
*
Ingvarsson blev helt bortkollrad av Rydströms och Bagarns eviga snack och griniga attityd. Faktiskt lite kul att se lite organiserat manipulerande av en domare även i lilla Allsvenskan. Ska Kalmar bli vårt Valencia? När Ingvarsson släpper grovt fulspel från alla håll men ändå med stolt rak rygg delar ut ett gult till Hulsker för att han viftar avfärdande med handen mot linjedomaren (nej, Deep, det var ingen fingervisning inblandad. Bernt är heeelt clean.) säger det så otroligt mycket, både om Martin Ingvarsson som person och om den svenska domarkåren. Och vilken omgång som helst släpper de lös Keijo. Då går ingen säker.
*
Nya Ullevi. Arenan där det känns som att man ser matchen på en fjortontums TV genom en felvänd kikare. Men mattan verkar bra. Alltid något. Här föddes och förlöstes man som GBG-Gnagare under åttiotalet. Blåvitt av idag vet man inte var man har. Jag får väl ta reda på det då.
*
Mannen med Frånsidans osäkraste musiksmak rekommenderar att du låter "Hymn" med Ultravox ackompanjera din matchdag.
Give us this day
All that you showed me
The Power and The Glory
til my kingdom comes
