Sirius borta - Reseskildringen
LSK föll tungt i solskenet, men då kan man ju å andra sidan skatta sig lycklig som på förhand anmält sig för att skildra resan och inte själva matchen. Vad fanns det för positivt att hämta från söndagen månntro?
Det goda vädret och den klara himlen gjorde oss sällskap från första början. För min del började det i ett ovanligt lugnt och trivsamt Uddevalla. Områdena vid Gallionen och Kampenhof brukar annars vara kraftigt störda av trafik, men nu var det tystnaden som rådde. En enklare promenad senare mötte jag upp Jeanette och Pekka vid macken, varpå vi kunde fara iväg med minibussen. Pekka var positiv inför premiären och hade laddat ner LSK-Visan på sin mobiltelefon. I Ljungskile blev det några kortare ord med gänget från klubben som skulle upp samtidigt som oss. Sedan klev även Matti, Taxi-Håkan och Bosse på minibussen, medan Jonny gjorde Axel och Mathias sällskap i bilen.
Det är egentligen inte så mycket att säga om färden upp, det gick faktiskt relativt snabbt i solskenet, och på Dinners Arboga blev det sedermera matpaus. Matchen skulle tippas mot 10 kr, men eftersom det sedan gick åt helvete var det ingen som kammade hem potten. Axel satte visserligen halvtidsresultatet 1-0 till Sirius, men det gällde först och främst att sätta slutresultatet för att överhuvudtaget "vara med på banan" och det gjorde ingen. Undertecknad satte dock LSK:s målsiffror 0 i halvtid, och 1 efter full tid. Felet var att Sirius överhuvudtaget gjorde mål, då jag nollat dom för både halvtid och full tid.
I Västerås hoppade Timo och Ann-Sofie på minibussen, och någon dryg timme senare var vi framme i Owe Thörnqvists och Pelle Svanslös stad. På Sirius supporterhak Flustret hade jag faktiskt turen att hamna med en äldre Siriusanhängare som följt laget sedan 1945 (förvisso med ett 50-årigt uppehåll p.g.a. exil men ändå), och som varit klasskamrat med Owe. Det blev väl mer snack om Owe än fotboll där ett tag får jag konstatera. Sedan dök Sudde upp och köpte sin matchtröja. Han hade tidigare bott i Göteborg, och var glad att nu kunna se LSK på nära håll igen.
Mathias, Sudde och Axel gjorde några Sirius-fans sällskap inne på Flustret.
Förutom Sudde dök "Brukar´n" upp. En Sirius-anhängare ni kunde läsa om häromdagen, som är relativt välkänd bland Siriuskretsar. Han var exalterad av hur mycket folk som sökt upp Flustret för att ladda inför Sirius premiär. Man hade faktiskt (skall sägas) även lockat mycket icke-klack folk till stället, varför det var svårt för oss gröna att finna en plats till en början. Många bord hölls av en eller två personer som väntade in bekanta. Jag vet dock inte om alla talade sanning där, men strunt samma. Det var varmt som sjutton, och efter hand kände jag mest för att söka upp skugga ett tag, och därför lämnade jag Flustret. Man köpte för övrigt matchbiljetten där och kom sedan in på gratis buffé, men jag var mätt från Dinners och nyttjade inte erbjudandet.
Det väldiga rosa slottet strax utanför Flustret gick förstås inte att missa. Jag beundrade det när jag kom ut i stadsvimlet. Jeanette hade valt att gå på en rundtur inne i stan och kollade in Domkyrkan bland annat. Det finns mycket att se i Uppsala. Jag kunde inte hålla mig från att ta ett kort på slottet, då det gjorde ett såpass stort intryck...
Flustret låg precis till vänster om den här vackra vyn. Ett präktigt slott var det.
Jag letade mig tillbaka till Studenternas, som vi parkerade intill och sett tidigare, och nu fanns Mellin och c:o på plats i sina sedvanliga gula västar. Det var en underligt anonym bortaentré man hade (liksom inte utmärkt med någon form av tak, utan bara en järngrind i staketet), men det gick inte att komma in ännu. Så jag vände tillbaka in i parken men stötte då på övriga, som lämnat Flustret. När vi så gick mot Studenternas, så hade man precis öppnat. Fotbollsarenan låg brevid bandyarenan, med huvudläktarna på samma sida (öst). Det var inte helt fel, därför att då fick vi en viss skugga av träd på vår västra bortaläktare. Siriusfansen betraktade sig som bortdrivna från denna läktare, och man har ju dessutom namnet "Västra Sidan", som nu blir något missvisande när man inte har solen bakom sig.
Det blev lite långsegt ett tag, men så närmade det sig avspark. Jeanette kom tillbaka, och så var hela gänget samlat tillsammans med Sudde och några andra supportrar som kom från Stockholm (tror jag).
Från vänster: Ann-Sofie, Timo, Jeanette, Pekka, Matti, Bosse, Mathias och Axel.
Matchen skulle jag som sagt inte skriva om, men jag kan nämna att jag bara blev mer taggad varje gång Sirius gjorde mål. Till slut slet jag åt mig trumman (nästan, jag bad förstås om att få den) från Ann-Sofie och sprang ner några rader, och hur som helst var jag rejält hes när jag vaknade i morse. Det brukar inte inträffa när man förlorat klart, men jag vill försöka få in en ny attityd i klacken att verkligen ge järnet i alla väder. Spelarna måste känna stödet när det går tungt, och vi bör inte låta årets förväntningar bli en börda som innebär att folk runt om planen surar så fort laget inte presterar. Några hängde på hela matchen, eller rättare sagt, vaknade till liv efterhand. Egentligen är det inte så jäkla märkvärdigt heller, och stödet behövs ju som mest när det går som sämst.
Nog om matchen. Sedan bar det hemåt, och stämningen var givetvis inte på topp. Den här gången åkte jag med Axel, Mathias och Jonny, och vi var överrens om att LSK behöver ett resultat mot ÖIS för att skaka av sig den här matchen, som var ganska dålig från vår sida.
Och skulle vi inte få ett resultat mot ÖIS, hoppas jag åtminstone att uppladdningen blir bra, att LSK FANS vinner trekampen, och att spelarna gör en insats värd namnet på planen. Ibland studsar ju inte bollen rätt ändå, men igår hade det varit en lögn att säga att alla spelarna gjorde ett vettigt försök. Nu gäller det att åter finna det spel och den attityd som leder till trepoängare. Så här dåliga är vi inte!
