Krönika: Därför är Stefan Bergtoft en hjälte
Babis har synnerligen bra teknik, Andreas Johansson tillhör allsvenskans bättre genombrottsspelare och Stefan Bergtoft, han är bäst på, ja..... sitta på bänken.
För de som bara läst ingressen och sen funnit artikeln ointressant skapas nu en felaktig bild. Kommentaren är inte spydig, inte överlägsen och absolut inte nonchalerande. Att vara bänknötare är en konst, svårare än att snurra upp Micke Danielsson, svårare än att ta sig igenom ett enköpingsförsvar.
Idén till den här krönikan kommer från Tord Grip. I Offsides utmärkta specialnummer om VM 94 kommenterar han bänkspelarnas betydelse. På frågan hur viktiga spelarna med minst chans att spela är svarar han. "Mycket viktigare än man kan tro, när ska plocka ut en trupp på 22 man, och du passerar de 16, så är det klart att man ska sträva efter kvalité - men du får vara lika noggrann med att plocka killar med rätt attityd." Två tankar for igenom mitt huvud när jag läste det uttalandet; han har ju helt rätt! Och sedan; Stefan Bergtoft!
Hur mycket man än vrider och vänder på det, blir slutsatsen att Stefan gjort en otrolig prestation. Vi har alla varit med om situationer där vi inte räckt till. Vi har blivit nobbade på krogen, vi har blivit nobbade av tjejer, vi har helt enkelt blivit bortvalda. Stefan Bergtoft blir bortvald varje vecka. För hur mycket psykolog och människokännare tränaren än är går det inte att komma ifrån, att bli bänkad är att bli bortvald. Att bli bänkad är tränarens sätt att säga att de elva utvalda är bättre. De flesta av oss ger upp i det läget, låter bli att gå till samma krog vecka efter vecka för att mötas av samma negativa besked, låter bli att tråna efter den tjejen vi inte kommer att få. Stefan Bergtoft kämpar vidare. Det har han gjort i fyra säsonger nu.
För att ge lite bakgrund, förutom de skadeperioder Stefan plågats av har han för det mesta tillbringat sin tid på Djurgårdens bänk. De få gånger han spelat har det skett som defensiv mittfältare eller, i fåtalet fall, som högerback. Efter guldet 2002 la Stefan Rehn av, en möjlighet att ta sig in i laget öppnades. DIF svarade med att köpa in Johan Arneng, ett mycket bra köp skulle det visa sig. Arneng är idag på gränsen till a-landslaget, men för Bergtoft innebar det åter bänken. Inför denna säsong försvann Kim Källström till stade de Rennes och lämnade en mittfältsplats ledig. Abgar Barsom häntades in som "ersättare" och för att ytterligare minska Bergtofts startelvechanser köptes högerbacken Matias Concha in. Stefan Bergtoft kämpar vidare.
Vad som framförallt är anmärkningsvärt är att Stefan under hela tiden aldrig klagat, aldrig sagt något illa om varken tränare eller Djurgården, trots att frustration måste funnits där. Att Bergtoft tillbringat det mesta av sin tid i Djurgården på bänken eller på rehab har fått röster att höjas om att DIF bör göra sig av med honom, att han inte är tillräckligt bra. Den här krönikan syftar inte heller till att ifrågasätta Åkeby/Lukic laguttagningar eller till att kritisera Djurgårdens värvningar, vi vet alla hur lyckade de varit.
Vad den här krönikan syftar till är att uppmärksamma någon, just för att han inte fått någon uppmärksamhet, inte tagit chansen att få någon. Paradoxalt? Kanske. Berättigat? Definitivt. För om Tord Grip har rätt i att bänknötarna är viktiga under ett tre-fyra veckors VM, blir de retoriska frågorna naturligtvis; hur viktiga blir då inte bänknötarna under en sju månader lång säsong? Hur viktigt är det inte med en kille som troget sitter på bänken utan att yttra ett ont ord, utan att sprida dålig stämmning, för att när han väl får spela verkligen ge allt? Hur härligt hederligt är det inte med en kille som vägrar ta chansen till bänkspelarnas enda möjlighet till uppmärksamhet, genom att tala illa om laget i pressen? Och nej, Stefan Bergtoft är kanske inte tillräckligt bra för att platsa i dubbla svenska mästarna. Djurgården skulle troligen kunna köpa in en bättre mittfälts-backup, men skulle de kunna köpa in en bättre bänkspelare?
Den här krönikan syftar också till att bevisa bänknötarnas betydelse, att förhoppningsvis ge en insikt, väcka en tanke om att ett bra lag inte bara består av målskytten och framspelaren, att ett bra lag är en bra grupp. Stefan Bergtoft är ett exempel, inte det enda, men ett ytterst användbart sådant. Jag tror att varje framgångsrikt lag haft sin Bergtoft och jag har fått bevisat för mig att min generations mest framgångsrika landslag nått mycket av sin framgång tack vare prestigelösa reserver. Bara för att dessa spelare hyllas av mig ska man inte lockas att tro att personligheten är det enda som räknas, tänk er själva Peter Flack på Örebros bänk eller varför inte Lasse Kronér hos blåvitt. Självklart måste spelaren vara av allsvensk klass, gärna precis under de som får starta, men för att återigen återvända till Tord Grip " klart att man ska sträva efter kvalité - men du får vara lika noggrann med att plocka killar med rätt attityd." Att vara reserv är en konst.
Att höja röster för att spelare som Bergtoft inte är tillräckligt bra för att spela i regerande mästarna är ett tecken på förlorat perspektiv, vi kan inte i någon sorts tro på oövervinnerlighet (jag tänker inte medverka i den felaktiga användningen av ordet hybris.) köpa in det absolut bästa spelarmaterialet, just för att vi kan. Supporterkollegor med svartgula eller blåvita sympatier vet varför.
Lyckligtvis verkar vår styrelse inte heller visa några tecken på att göra de misstag som andra klubbar gjort tidigare år, karaktären har tvärtom prioriterats hos nyförvärv, men för mig är det allvarligt bara att åsikter som att sälja Stefan börjar växa fram. Stefan Bergtoft är en hjälte och bör, enligt min mening, behandlas och hyllas som en sådan.
Till sist:
Jag är stolt att se spelare som Stefan i den tröja, som av alltid blåvitt kallades för "ett avskräckande exempel på dålig smak". Jag och några med mig som tror att Peter Ijehs tröjnummer är första steget mot att, i enlighet med Arlas riktlinjer, införa fullskalig baksidestext på IFKtröjorna noterar kritiken, men avböjer ödmjukt att kommentera. Med spelare som som Stefan Bergtoft, Andreas Johansson och Markus Karlsson i den tröjan får den se ut (känsliga läsare, nu kommer jag att svära) hur fan den vill!