En startelva i skallen eller hämnden är ljuv
Att leva i exil och nästan bara se MFF spela borta.
(MFF:are i exil . No. 3.1)
IFK Norrköping leder på Idrottsparken med 1-0 mot Malmö FF, året är 1976 och det är Allsvensk premiär, det är söndagen den 11 april och MFF har nytt matchställ från Puma med reklam för Kockums.
Maskinen MFF maler på och Bosse spelar hårt men schysst och dominerar som vanligt mittfältet. Men det är ändå Peking som leder och vårat spel vill inte riktigt lossna. Att vinna här i Norrköping är inte lätt och det är framför allt spelarna medvetna om. Men pågarna ger inte upp och det ger till slut resultat, Tore Cervin kvitterar i 42:a spelminuten och vi fyra i familjen exploderar av glädje. Lillebror, storebror, farsan och jag ställer oss upp på rad och skriker, då en surbulle på över 50 år bakom lillebror överreagerar och slår ett programblad i 8-åringens huvud bakifrån, samtidigt som han skriker på en av landets fulaste dialekter som dessutom luktar fimp ”sitt ner för tjyven!”
Denna Julle ger sig alltså på min lillebror med en hårt rullad startelva och med tanke på den tidens laguppställning måste det ha gjort rejält ont! Farsan reagerar blixtsnabbt och lyckas få tag på min storebror innan han gjort detta mål till ett slagsmål. Lillebror sitter resten av matchen med tårar i ögonen och tillställningen slutar 1-1, oavgjort som vanligt på Idrottsparken på 1970-talet.
Jag läser senare att Åby var på plats och kritiserar MFF och vårat spel, men spelarna vill han ändå ha till sitt landslag – sicken pianolirare!
Under hela min uppväxt blev jag retad och tråkad för att jag och familjen höll på MFF. Jag vet inte hur många gånger man slogs för de himmelsblå på skolgården eller hur många gånger gubbarna på torget tråkade farsan för att Bob och hans lag spelade tråkig fotboll. Men aldrig någonsin har vi blivit så förorättade som den där premiären på Idrottsparken! Vilken feg jävla gubbe som ger sig på ett barn bakifrån!
Men åren går och en stor upprättelse får vi i maj 1979! Ingen i skolan säger något dumt när jag bär min MFF tröja dagen efter den stora finalen och farsan kommer hem från Tyskland med stolt blick så gubbarna på torget måste vika sig.
Tiden går och jag lyckas både klippa tuppkam och ta körkort! Det är allt för lätt att köra fort i tunga Dr Martens kängor! Fort går det den sista augusti 1986 när jag och lillebror tar bilen till Idrottsparken i Norrköping. Vi är laddade för revansch! Våra tuppkammar vajar i vinden, nitarna glänser och kängorna är nyputsade. Vi är tio år äldre och i MFF finns en ny startelva, en ny generation. Spöket från 70-talet är borta, och MFF är överlägsna på plan men i klart underläge på läktaren. Vad jag kan se är vi bara två himmelsblå i ett hav av gråa kepsar och gamla gubbar! Vi sitter nästan på samma plats som för tio år sedan och kanske sitter gubben bakom oss? När Deval Eminovski gör 0-1 efter 18 minuter blir vi glada och korven smakar gott i pausen. När Anders Palmer gör 0-2 i 70 minuten blir vi riktigt upprymda och småkaxiga, men när Håkan Lindman gör 0-3 i 83 minuten reser vi oss och skriker som två tokstollar och när Björn Nilsson gör 0-4 i 86 minuten står vi upp och ger hela den gråa massan långfingret! Alla ser vårat finger och vi visar det så gärna både framför oss som bakom oss! Det syns ända till kullen bakom Pekings mål och brandmännen på taket ser det också! Hämnden är ljuv och våra hjärtan går fortare än tåget. Ska vi få en eller två smällar, vem bryr sig? ”För låt dom bara gå på, vi klarar oss nog ändå!” Kepsarna vandrar hemåt, slokande och sura och inte en käft bemöter våra gester.
Bilen pryds med våra halsdukar och tutan går varm när vi lämnar staden. Resten är, som det heter, historia. Vi vinner Allsvenskan 1986, 1988 och tillslut 2004, medan IFK Norrköping bara får med sig ett guld under denna period, nämligen 1989, på straffar över just MFF.
Sedan dess har vi inte sett mycket av vare sig Peking eller surbullen med sitt programblad!
IFK Norrköping harvar på i superettan och om gubben inte är död så sitter han väl där med sin dialekt och suktar efter en gammal hård startelva.
