Gästkrönika: En familjefest?
Då man har en liten dotter på 5 år som man sätter över det mesta, så önskar man sig inget hellre än att hon någon dag skall upptäcka det underbara spelet fotboll.
Det finns egentligen inga gränser för att uppnå detta mål. Det kan handla om ett familjepack popcorn med dricka, för mer pengar än vad matchbiljetten i sig kostar. Alla medel är tillåtna, även små söta mutor som normalt bara figurerar på lördagar.
Allt detta för att så ett litet frö, om att fotboll faktiskt är livets stora behållning.
Från en femåring kan man få underbara frågor om spelet fotboll. Som t.ex. 10 minuter in matchen: ”Pappa när börjar matchen?”
Eller ”Varför är inte arenan helt rund, och förresten vad är egentligen en Arena”?
Nu vet jag inte längre om Tindra någonsin vill gå på fotboll längre.
Jag vet inte om jag själv vill gå på fotboll igen.
Alla illusioner som hon hade om spelet, spolades bort på någon minut utanför Ullevi igår kväll.
Vi tillhörde dom som hade tillbringat tiden fram till matchstart i den familjehörna med hoppborgar och ansiktsmålning som var placerat vid Ullevis sydvästra sida, alldeles intill ”Bollen”.
Några sekunder efter två piketer kör med riktning Avenyn, befinner vi oss i vad jag upplevde som ett riktigt hotfullt läge. Inklämda i hoppborgen ser vi pöbeln stå 25 meter bort till en mängd som kan betecknas som hundratals.
Att stå där med en femårig tjej i famnen och inte komma vare sig fram eller tillbaka, var en otroligt jobbig känsla. Så utsatt och så liten, och tyvärr så blåvit från topp till tå.
Nu slutade det hela bra denna gång, men vilka minnen bär hon med sig? Är det 90 minuters popcorn, eller är det Black Army?
Tindra satt i mitt knä hela matchen och vägrade använda sin egen stol. Hon höll min hand även när hon satt på toaletten.
Hon frågade direkt efter matchstart vad dom där gubbarna som lät så mycket var nu. Jag svarade att dom sitter långt härifrån och har dessutom polisbevakning. Då tittade två stora blåa ögon fram under dom ljusa lockarna och frågade: ”Men varför är det massa poliser runt omkring dom?” Vad svarar man på det?
Kanske var det polisens fel att leda massan till fel plats?
Kanske var det organisatörens fel?
Kanske var det kommunikationen mellan de båda som inte hade fungerat?
Kanske var det mitt eget fel?
Egentligen bryr jag mig inte om vems fel det är. Allt jag hoppas är att hennes syn på fotboll fortfarande är positiv.
Jag har i åratal vägrat att inse ”faran” med att gå på fotboll vad gäller högriskmatcher. Det där är uppförstorat och drabbar inte oss fredliga supportrar.
Igår insåg jag att jag har haft fel
Igår insåg jag att på fel ställe vid fel tillfälle kan allt hända.
Igår insåg jag att fotboll inte bara är på skoj.
Min dotter har levt i värld där allt ont består i Krösus Sork eller Gargamel, och allt man behöver vara rädd för är ormar och lejon. Igår kom hon till insikten att det onda även finns hos människan, och att även människan är något som man ibland borde vara rädd för.
Hur konstigt det än kan låta så kom det faktiskt något litet positivt ur gårdagen till slut i alla fall. För nu är jag helt säker på att min dotters hjärta aldrig kommer att tillhöra laget från Solna.
