Halmstads BK 90 år
Idag, för exakt 90 år sedan, beviljades HBK inträde i Riksidrottsförbundet. Himlen är blå blickar bakåt, och framåt.
Idag fyller Halmstads Bollklubb 90 år. Det är exakt 90 år sedan föreningen beviljades inträde i Riksidrottsförbundet. I jubileumsboken från 1994, Blått ett lag i Halmstad, berättas att prototypen till HBK bildades under lösa former 1913. En grupp ynglingar brukade spela fotboll på Wasaplanen, som låg invid det som nu är Gunillaparken. Man kallade sin förening för Viking. Snart bestämde man sig för att etablera sin verksamhet under mer kontrollerade former. Vid ett möte på Hotell Lugnet bildades så Halmstads Bollklubb, och den första styrelsen under ordförande Axel Winberg valdes. Man beslöt även att ansöka om inträde i Riksidrottsförbundet.
Mitt eget fotbollsintresse vaknade relativt sent. Det var först under fotbolls-VM i Italien 1990 jag började intressera mig för sporten, och då tyckte jag egentligen att Toto Schillaci och Marco van Basten var bra mycket häftigare att titta på än det lokala fotbollslaget, som ärligt talat inte var något vidare på den tiden. Visst, givetvis hade jag varit på en del matcher under min uppväxt, den första gissningsvis någon gång under guldsäsongen 1979. Jag minns att jag tyckte att det var väldigt orättvist så fort någon fick rött kort - vadå, fick han inte komma in på planen alls sen??
Det var först när HBK åter spelade i Allsvenskan, 1993, som jag började följa laget på allvar. Och då var det allvar. Sedan dess har jag bara missat hemmamatcher när jag hindrats av avstånd och ekonomiska begränsningar - att plugga i Linköping som jag gjorde halva säsongen '97 var ingen höjdare - och jag har girigt sugit åt mig all fakta och all statistik över Klubben jag har kunnat komma över. Min värdefullaste present när jag tog studenten 1994 var förstås HBK:s jubileumsbok, den jag nämnde i början av den här artikeln. Där kunde jag stilla min nyfikenhet om det mesta som hänt Klubben från starten fram till nutid.
Jag tog frivilligt på mig att skriva den här artikeln. Någon sorts betraktelse över HBK:s 90-årsjubileum. Det kändes som en hopplös uppgift. Samtidigt kände jag att jag gärna ville göra det. För att få idéer till vad jag skulle skriva återvände jag än en gång till mitt vid det här laget rätt luggslitna exemplar av Blått ett lag i Halmstad. När jag bläddrade igenom sidorna i boken slog det mig att det minsann tarvas en uppdaterad jubileumsbok även i år. Och speciellt i år.
För även om HBK:s historia från året då Första Världskriget bröt ut och fram till nu är både intressant och imponerande, så är det faktiskt under de senaste tio åren som HBK tagit sitt kanske största, och mest intressanta, kliv hittills. Man är inte längre en småstadsklubb bland andra. HBK är numera en nationell angelägenhet. Vår kära klubb har, med sin fingertoppskänsla för talang, bidragit med en viktig stomme till det svenska landslaget. HBK har visat, i skuggan av det mäktiga och pengastinna IFK från förra årtiondets mitt, att svenska lag kan överträffa sig själva och nå framgångar i Europa. Och inte minst, HBK har visat att en mindre klubb kan kämpa sig fram till framgångar trots små resurser, och fortfarande ha en stabil ekonomisk bas att stå på.
Vi HBK-supportar kan sträcka på oss i vetskapen om att vår klubb är ett föredöme för andra klubbar. Våra klubbrepresentanter kan sträcka på sig än mer, för det är de som lägger ned timmar och åter timmar av hårt jobb för att se till att HBK är och förblir den stolta förening man är, och bör vara. Våra spelare ska sträcka på sig, för det är de som omsätter HBK:s samlade kunskap och förmåga i framgångar på fotbollsplanen.
I år fyller Halmstads Bollklubb 90 år. Som ett led i firandet har klubben valt att återgå till den gamla uniformen, med svart och blått, i stället för de vita och blå dräkter man burit så länge. Parallellerna till den redan legendariska hemmamatchen mot Parma i Cupvinnarcupen 1995 är oundvikliga. Är de nygamla dräkterna en föraning om vad som ska komma att hända i år? Ingen vet. HBK:s förutsättningar är dock klassiska: Vi kommer underifrån. Ingen kan lasta vår klubb med förväntningar och krav på framgång.
Och det, vet vi ju, kan räcka väldigt, väldigt långt.
